back in school

Återträffen / SF Bio, Spegeln Malmö, Kino Lund
Premiär 15 november 2013

Anna Odells debutfilm visar på både experimentlust och ett fast grepp om hur man kommunicerar ett budskap.

Återträffen är full av metalager men är ändå glasklar. Filmens attack mot mobbare, utfrysning och maktstrukturer har många vassa uddar som vrids om både en och 23 gånger. Filmen är lekfullt underhållande samtidigt som den är analytiskt mångfacetterad.

Anna Odell är tidigare mest känd för sitt lyckade examensarbete/konstprojekt Okänd kvinna 2009-349701, som bestod av att hon fejkade självmordsförsök från Liljeholmsbron för att bli inlagd och starta diskussion om psykvården. Idén till denna film fick hon efter att inte ha blivit bjuden till sin verkliga klassåterträff, hon hade planerat att göra film av den verkliga händelsen men fick alltså aldrig chansen. Istället bestämde hon sig därför för att skapa denna films fiktion om hur det skulle kunnat se ut om hon hade varit där.

Det hela börjar med att Anna själv, eller hennes fiktiva motsvarighet i filmen, besöker en klassåterträff för att fira att det gått 20 år sedan huvudpersonerna slutade skolan. Denna inledning kan kallas en film i filmen och analyserar, förutom mobbning, så intressanta ämnen som genusstrukturer, identitet och gruppmentalitet. Om filmen hade slutat efter inledningen så hade den varit väldigt bra, att den istället fortsätter gör den ännu bättre.

Vad som följer är fiktivt iscensatta intervjuer med skådespelare som porträtterar Odells verkliga klasskamrater och de möten hon hade, eller försökte få till, med dem för att visa Återträffens första halva, den fiktivt iscensatta klassåterträffen. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut och publiken försätts i en förundran om filmens andra hälft är av dokumentärt slag eller helt påhittad.

Att leka med publikens kunskap om olika estetiska grepp är smart och fungerar, precis som filmens uppdelning i två delar med skilt anslag, som alienationseffekter som får åskådare att inte bara koncentrera sig på filmens protagonister och handling utan också dess ämnen och hur dessa relaterar till deras egna liv och samhället i stort.

Oavsett vilken roll man hade i sin egen skola, vare sig man var mobbad, mobbare eller någon som bara flöt med, så är Återträffen svår, på ett bra sätt, att titta på. Detta eftersom det är omöjligt att inte känna igen dynamiken och situationerna. Estetiken som Odell använder sig av säger mer om verkligheten än de flesta dokumentärer.

Hela projektet är en stöpt i sprudlande påhittighet som används för att säga något viktigt om ämnen som alltid är relevanta och aktuella. Alla skolor borde visa filmen och sedan ha extensiva diskussioner om mobbning, makthierarkier, identitet och filmisk porträttering, det kan öppna upp för nya sätt att förstå problematik som tyvärr finns på varje skola och i många andra delar av samhället.

Återträffen är en av årets absolut starkaste och bästa filmer, betyget kan inte bli annat än full pott.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter

Distribution: TriArt.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...