dalaplan

Dalaplan – S/T
Utgivare: Gaphals

En Gyllene Tider-orgel, wo-o-o-körer, tamburin, murrig produktion och desperat skånsk sång – nej det är inte 1983 utan 2013. Precis som kollegorna i Bäddat för trubbel besjunger Dalaplan livets jävligheter i Malmös tråkigare delar. Med minnet av stadens punkrockscen från förr hämtas inspiration från en tid då Kockumskranen stod kvar och inte var utbytt mot en ny fallossymbol. Båda banden är en påminnelse om att för många så har väldigt lite förändrats: det är samma skitjobb och känsla av att se livet passera från periferin av samhället.

Bandnamnet är väl valt, Dalaplan är en menlös stadsdel som bara ligger ett stenkast från gentrifieringens Möllan och ett tecken på hur stora gränser det kan finnas inom korta avstånd. Mellan Möllan och Rosengård tar det inte många minuter att cykla, men för många, inte minst media, är stadsdelarna som olika världar. Någo jag verkligen gillar med dessa band är att de inte låter som Stockholmsmusik som flyttat in. Dalaplan inleder skivan med ”Mannen som jag blev”, låten sätter en fin ram för skivan och beskriver bandets identitet som de som står kvar, illusionslösa utan att vara uppgivna men med ett skriande behov av uppmärksamhet.

”Redan död” är en självklar boogiepärla om döden och ”Tre ton tung” lever upp till sin titel med ett suggestivt bluesgung. Dock gör sig låtarna bäst som singlar, de käcka körerna och den gälla orgeln kan bli lite mycket efter ett tag. Vissa låtar ger ett väl hurtfriskt intryck, som att man vill vara så mycket svensk new wave som den lät på 80talet (tänk Noice) att man glömmer att tillföra något eget. Det är som korta doser av adrenalin som Dalaplan funkar som allra bäst, då är bandet en välbehövlig dos av dödsförakt och jävlar anamma i vardagen, spikrak rockmusik från ett gäng fötter stadigt planterade i den sydliga myllan som många borde kunna ta till sig.

Dalaplans hemsida hittar ni här.

Oskar Johansson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...