Avatar other

The Congress

Skådespelerskan Robin Wright börjar bli gammal och får inga roller längre. Därför vill filmstudion Miramount köpa rättigheterna till varumärket Robin Wright och genom en ny teknik scanna både hennes kropp och själ, för att sedan kunna använda henne i vilka filmer de vill för all framtid. Efter mycket tvivel skriver Robin på avtalet.

20 år senare besöker Robin Wright en futuristisk kongress, och träder på samma gång in i en animerad värld, där Miramount lanserar ännu en ny teknik. En teknik med vars hjälp människor kan förvandla sig själva till animerade avatarer, och på så sätt bli precis vad de vill. Nu vill företaget sälja Robin Wrights blotta uppenbarelse, så att köpare ska kunna förvandla sig själva till henne. Numera är hon nämligen en ikon.

Robin skriver först på avtalet, men ändrar sig snabbt och börjar protestera offentligt mot det nya produktsamhället. Kort därefter attackeras kongressen av rebeller och Robin hallucinerar sin egen avrättning. Läkarna enas om att hon är så mentalt instabil att hon måste frysas ned i väntan på att man lyckas utveckla ett botemedel mot hennes sjukdom. Många år senare vaknar Robin Wright upp i en animerad värld där ingenting är vad det en gång var och där sanning är något högst subjektivt. Frågan är: Vill hon stanna kvar?

The Congress bygger på Stanislaw Lems The Futurological Congress och är, som ni förstår, en komplicerad och rätt psykedelisk film. Poetisk och filosofisk kommer förmodligen många att tycka, själv fann jag den mest onödigt förvirrande och mind-fuckig. Den berör flera intressanta frågeställningar om livet, samhället och mänskligheten men i mina ögon flyter de ihop till en surrealistisk och svårtydd gegga.

”Less is more!” vill jag utropa flera gånger. För det är först när filmen förflyttar sig in i det (förvisso väldigt vackra) Miyazaki-animerade och kvasipoetiska landskapet som den blir rörig. Innan dess är premissen både konkret och spännande. Det hade mycket väl gått att bygga en hel film på temat ”skådespelare ersätts av sina egna digitala kloner”. En sådan film hade framför allt kunnat säga väldigt mycket om vår än idag absurda ikonisering av filmstjärnor.

Men med The Congress försöker regissören och manusförfattaren Ari Folman i stället säga lite för mycket om lite för mycket. Efter en dryg timme slutar jag lyssna.

shakespeare whedon

Much Ado About Nothing

Much Ado About Nothing spelades in under 12 dagar hemma hos Joss Whedon, tillsammans med hans polare under regissörens kontrakterade semester från inspelningen av mastodontprojektet The Avengers. Det är en premiss som borde vara smått omöjlig, något som gör Much Ado About Nothing till en otroligt spännande film.

Dessutom är det förstås en kittlande upplevelse att se Joss Whedon, kungen av nördkultur och upphovsman till världens genom tiderna tredje mest inkomstbringande film, ta sig an något så finkulturellt som en Shakespeare-pjäs. Med det sagt så hade jag hoppats att Whedon skulle göra en något mer modern tolkning. Manusändringarna han har gjort är marginella och replikerna levereras precis som i originalet på blankvers. Det enda som egentligen känns samtida är miljön.

Jag ska vara fullkomligt uppriktig: Det är mycket svårt för mig att bedöma den här filmen. Helt enkelt eftersom jag inte alls uppskattar eller kan ta till mig den här sortens gammalmodiga och teatraliska dramatisering. Dessutom såg jag filmen utan undertexter, vilket i ärlighetens namn blir ett hinder när manuset är skrivet på gammal teaterengelska som jag som 80-talist inte stiftat bekantskap med ens i skolbänken.

Det svartvita fotot är stilrent, ljussättningen trivsam, klippningen smidig och skådespelarna (i synnerhet Amy Acker och Nathan Fillion) träffsäkra. Men det är ungefär det jag kan bedöma. Filmen som sådan är förmodligen bra, bara inte alls min kopp av kaffe. Betyget 3 blir en kompromiss.

chimeres

Chimères

Den unge fotografen Alex och hans flickvän Livia är på kärlekssemester i ett rustikt och vackert snöpudrat Rumänien. De är sådär upp över öronen förälskade som filmiska par bara är innan någonting går åt helvete. Vilket det förstås också gör. Alex blir påkörd av en bil och tvingas till en omfattande akutoperation på det lokala sjukhuset, inklusive blodtransfusioner.

Tillbaka hemma i Schweiz är Alex en förändrad man. Han undviker solljus, kräks upp allt han försöker äta och hans reflektion i badrumsspegeln liknar inte längre honom själv. När han så läser om kontaminerat rumänskt blod inser han att han långsamt håller på att förvandlas till vampyr. Något som ställer helt nya krav på hela Alex levnadssätt, inte minst hans relation till flickvännen Livia.

Det finns ett embryo till någonting intressant här. En berättelse om hur ett parförhållande påverkas av att den ena parten helt byter livsstil, vilket hade kunnat fungera utmärkt som en metafor för exempelvis könskorrigering. Tyvärr väljer inte filmen det spåret. Länge försöker den bestämma sig för om den vill vara just en allegorisk relationsstudie, en skräckfilm eller kanske både och. Till slut landar den i ett otydligt ingenmansland som det är svårt att bry sig om.

Manuset är överhuvudtaget urbota dumt. Vampyrsmittan utvecklas i en märkligt orytmisk takt. Flickvännen fattar först noll och när hon väl fattar accepterar hon att leva tillsammans med ett blodsugande nattdjur på två röda. Och när Alex så småningom skjuts (nu spoilar jag, men se för Guds skull inte den här filmen) av ett gäng thugs som helt omotiverat dyker upp stup i kvarten tappar Livia alla koncept, halsar ett av Alex blodprov och förvandlas till vampyr blixtsnabbt och hämndslaktar mördarna i ett svep innan hon begår självmord genom att sätta sig i morgonsolen.

Ja, ni förstår ju själva.

Dessutom är sminkningen tafflig (vampyrerna ser mer ut som varulvar), klippningen jobbigt jump-cuttig, fotot grynigt och skådespeleriet styltigt. Ett riktigt dåligt filmhantverk, helt enkelt.

Fantastisk Filmfestivals hemsida.
Fantastisk Filmfestival på facebook.

Oscar Sundell
Följ Oscar på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...