Fem power

Chastity Bites

En hjältinna som använder Simone de Beauvoir för att förföra, bär tröjor med texter som ”this is what a feminist looks like” och tävlar med Buffy och Veronica Mars om vem som är mest kick-ass. En satir som skojar med/kritiserar high school-filmer, gated communities, moderna vampyrfilmer med mer tvättbrädor än blod, patriarkatet, Amerikas viktorianska syn på sex och grupptryck. Allt ovan och mycket mer bjuds vi på i skräckkomedin Chastity Bites.

Filmen tar sin utgångspunkt i historien om den verkliga Elisabeth Báthory, en ungersk seriemörderska och grevinna som föddes 1560 och torterade och tog livet av, beroende på vilken källa man kollar, 100-600 unga flickor, detta eftersom hon trodde att deras blod var nyckeln till evig ungdom. I Chastity Bites leks det med tanken att Bathory, likt en vampyr, är odödlig så länge hon får sörpla blod av oskulder. Här kommer hon till en gated community i nutid och startar en avhållsamhets-klubb för att locka till sig den lokala skolans oskulder.

Filmens är full av referenser till allt från skräckfavoriter som Hammer-filmer och Re-Animator (Stuart Gordon gör en liten cameo) till Heathers (eller Häxor, läxor och dödliga lektioner som den fick heta i Sverige), det märks att manförfattaren Lotti Pharriss Knowles och regissören John V. Knowles älskar skräckfilmer och verkligen brinner för att realisera sina idéer trots en, relativt sett, modest budget. Detta gör att man lätt har överseende med någon skakig skådespelarinsats eller en mindre lyckad specialeffekt.

I huvudrollen gör Allison Scagliotti, som har setts i den mediokra tv-serien Warehouse 13, en fantastisk insats. Hennes rolltolkning av den härligt skrivna huvudprotagonisten blir vad som, bland alla galna visuella och berättartekniska infall, ger filmen en varmt mänsklig dimension. Filmens fräscha och orädda lek med, från liknande filmer, välkända teman och händelseförvecklingar gör att den alltid känns egen trots att referenserna till populärkultur och skräckmytologier är många. Att filmen är en indieproduktion, och således inte nedtyngd av filmbolagsbossars ängslan över att den inte ska tilltala alla eller uppröra några, bidrar också till känslan av vad som helst kan hända.

Chastity Bites är gjord av genrefilmälskare för genrefilmälskare och gav mig en av de mest lustfyllda bioupplevelserna i år.
(nedan kan ni se video från festivalens Q and A med manusförfattaren och regissören.)

Martin Memet Könick

unicorn blood

Kortfilmspaket 3

Kortfilmsblock 3 kanske inte innehöll exakt de filmer som stod i katalogen men vad gör det när vi bjöds på en hel del guldklimpar och överlag hög klass på filmerna. Allra bäst var belgisk-schweiziska A Better World (4 av 5) som visade en snyggt iscensatt berättelse om ett framtida dystopiskt samhälle där angiveri och förtryck florerar tills den dag då makten faller. Alla blir glada utom vår protagonist som har väldigt svårt att anpassa sig till den nya friheten. Happy B-Day (3.5 av 5) var en annan höjdpunkt fylld av svart humor; en flickvän överraskar sin pojkvän på hans födelsedag men han blir allt annat än glad. Vad som börjar som ett relationsdrama slutar med att båda huvudpersonerna spetsas på ett fällt träd, kan de samarbeta och ta sig ur denna högst oroväckande situation? Som avlutning så måste jag nämna Unicorn Blood (3.5 av 5) som är en snyggt animerad film om ”gulliga” gosedjursteddybjörnar som jagar enhörningar. Filmen leker med våra uppfattningar om båda dessa fantasifoster och avslutas med en twist spetsad med misantropisk kritik av mänskligheten.

Martin Memet Könick

kinopoisk.ru

Byzantium

19 år efter kultklassikern En vampyrs bekännelse återvänder irländaren Neil Jordan till vampyrgenren. Då, 1994, följde han det metaforiska bögparet Louis & Lestat. Ett omaka par där den ene helt hängett sig åt den förbjudna lusten medan den andre motvilligt tvingas acceptera sin sanna natur. En fantastisk allegori över homosexuellas livssituation, vars avtryck i populärkulturen går att spåra än idag, kanske tydligast i HBO-serien True Blood.

I Byzantium är Jordans protagonister ett vampyrpar med olika syn på tillvaron, den här gången en mor och en dotter som båda är två sekler gamla och lever ett kringflackande liv på flykt från både omgivningens nyfikna blickar och mystiska män i svarta kostymer. Modern Clara tycks ha accepterat det odöda livet och sliter som både strippa och eskort för att dra in pengar. Dottern Eleanor är en kontemplativ, för att inte säga deprimerad, ensamvarg som plågas av såväl sin hunger som hemligheten hon bär på. Hennes begär efter att få berätta, att få dela hemligheten med någon, växer sig allt starkare.

Mer än så är det egentligen svårt att säga om handlingen utan att börja spoila. Byzantium utspelar sig nämligen i två skikt, mellan vilka Jordan korsklipper elegant. Det ena, det drivande, är filmens nutid. En långsam och socialrealistisk skildring av Claras och framför allt Eleanors oroliga vardag. Det andra är historien om hur och varför mor och dotter förvandlades till vampyrer, fragmentariskt återberättad genom brev och samtal.

Byzantium är en väldigt konsekvent film. Både i sitt grådaskiga färgschema och sitt utstuderat långsamma berättande. Stundtals lite väl långsamt. För även om det låga tempot klär berättelsens ton, och för all del blir ett trivsamt avbrott från den annars så intensiva vampyrgenren, riskerar det också att tråka ut tittaren. I synnerhet när speltiden klockar in på nästan två timmar. Filmen hade helt enkelt tjänat på en handfull kraftigare tempokontraster.

Ett större problem är emellertid att upplösningen på nutidshistorien, som jag självklart inte ska avslöja, är sjukt ospännande. Det finns liksom inte riktigt något klimax, så som i den andra storylinen. När eftertexterna börjar rulla känner man mest ”Jaha?”

Och så var det ju det här med vampyrtolkningen. Alla böcker/filmer/serier/annat ska ju göra sin egen nuförtiden och Byzantium är inget undantag. De här vampyrerna glittrar visserligen inte i solljus men kan utan problem spatsera runt i byn mitt på blanka dagen. Inte har de några huggtänder heller utan öppnar sina offers halsar med en utfällbar tumnagel innan de börjar sörpla blod.

Kalla mig konservativ men jag är så urbota mätt på alla dessa ”nyskapande” tolkningar av vampyrväsendet jag matats med det senaste decenniet. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar Dracula.

Oscar Sundell

guds hammare

Hammer of the Gods

År 871 ligger en småsadistisk brittisk vikingakung (var det inte medeltid i Storbritannien vid det laget, undrar vän av ordning?) för döden samtidigt som ett blodigt krig rasar. I ett sista desperat försök att vinna sagda krig sänder kungen iväg sin blodtörstige son Steinar för att hitta sin en gång bannlyste storebror, den enda som är tillräckligt hänsynslös, och därmed tillräckligt värdig, för att överta kronan.

Ja, ni hör ju. Det här är precis vad det låter som: primitiv vikingaporr utan tillstymmelsen till vare sig bildningsambitioner eller någon respekt för historien. Det är homofoba skämt och barbröstade kvinnor som målar kurbitsar på hunkiga män som slåss för att slåss. Det enda som fattas är egentligen hjälmar med horn.

Hammer of the Gods är en lika historielös och ointelligent skriven som taffligt regisserad film. Flera av actionsekvenserna är smaklöst musiklagda med dubstep(!) och den långa grottscenen är ett hedniskt plagiat på Apocalypse Now, till och med i valet av kameravinklar och bildutsnitt. Det blir inte ens skrattretande. Bara pinsamt. Dessutom är det ju lika löjligt med brittiska vikingar som springer runt och heter saker som Steinar och Hagen som det är med skånska småstadspoliser som konverserar på klingande Londonengelska.

Nej, ge mig en riktigt fet och framförallt genomarbetad skandinavisk vikingablockbuster i stället. Jag föreslår en samproduktion mellan Sverige, Norge och Danmark. Norrmännen Rönning & Sandberg, som ju gjort både Max Manus och Kon-Tiki (hade kunnat bli coolt men de är upptagna med, suck, förarbetet till ännu en Pirates of the Caribbean, som de ska regissera, red.anm.), kan regissera och Hoyte van Hoytema plåta. Vi säger så, va?

Oscar Sundell

Fantastisk Filmfestivals hemsida.
Fantastisk Filmfestival på facebook.
Årets event på Facebook.

Martin Memet Könick & Oscar Sundell
Följ Martin på twitter
Följ Oscar på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...