BUFF Film Festival 2011

En av de bästa filmerna jag såg på Nordisk Panorama var Victor Lindgrens kortfilm Ta av mig om ett möte mellan en kvinna som könskorrigerat sig och en man. Ett one night stand är på gång men kompliceras av att kvinnan berättar om sin historia för sin potentiella sexpartner på vägen hem från klubben. Här intervjuar jag Victor om filmen.

Hur fick du idéen till filmen? Hur fick du kontakt med Jana Bringlöv Ekspång (en av huvudrollsinnehavarna tillika manusförfattare och inspiration för filmen)? Hur arbetades manuset fram?
– Jag och Jana är gamla vänner. För länge länge sedan fick jag läsa ett manus hon skrivit, som var självupplevt, jag tyckte det var jättebra. Sju år senare jobbade Jana som smikös och kostymör till en kortfilm jag regisserade. Då frågade hon mig om jag mindes manuset, vilket jag gjorde, sen frågade hon om jag ville regissera det.

– Jag ville göra historien och Jana rättvisa. Jag kände att det var på liv och död. Det var en viktig historia att berätta, speciellt för Jana. Hennes historia, manuset alltså, är spännande och gripande samtidigt som den har en modest och vardaglig ton. Jag ville ta tillvara på det.

– Tematiken och det självupplevda var viktigt att prata igenom så jag och Jana var överens innan vi gick vidare till casting och produktion. Vi spenderade dagar på telefon eller på skype, varför vet jag inte när vi ändå bor typ grannar, och diskuterade historien. Samtalen var långa och vi blev tillslut eniga, det var bra att vända på alla stenar och prata igenom allt eftersom vi inte ville ha något tjaffs oss emellan på inspelningen.

– En annan stor utmaning var att hitta en skådis som kunde visa kuken och en skådis som kunde förföra och föra Jana eftersom hennes roll är ganska avvaktande. Eftesom han driver filmen var det viktigt att han kändes självklar. Det var också viktigt att det fanns en kemi och nerv dem emellan. Jag var så glad när vi hittade Björn Elgerd. Jana gillade honom och han var orädd och hängiven. När vi väl började spela in var han enormt bra!

Filmen ger mig en känsla av obehag, är det en känsla du siktade på?
– Manuset är väldigt forcerat och rakt fram, man hinner liksom inte riktigt med, man bara följer med. Det gillar jag. Jag har sagt att filmne ska kännas som ett övergrepp. Ett övergrepp som man förstår först efteråt. Så man börjar tänka och fundera vem som gjorde vad och om det egentligen var ok. Sen kan man ju diskutera vad ett övergrepp är, för Mikaela gör ju inget mot sin vilja riktigt men han tar sig samtidigt friheter gentemot henne. Kanske mest genom de frågor han ställer och hans väldigt ohämmade sätt. Speciellt efter att hon berättat att hon könskorrigerat sig till kvinna. Nånstans där, efter att hon sagt det, slutar han behandla henne som en kvinna och någon han ville ta med hem eller erövra och mer som något annat, ett freak, en kropp, ett objekt. Någonting annat som han av någon anledning ser sig besitta rätten att utforska likt en doktor. Den vändningen tycker jag är intressant och hans frågor, hur jävla dumma dom än är, så som ”hur trång är du?”, ”har du skägg?”, ”skulle jag va bög om jag knullade dig?” är intressanta eftersom jag tror det sitter folk i nästan varje salong där vi visar filmen, världen över, och tänker typ sådana frågor.

Filmen visar vad en skulle kunna kalla en känslomässig våldtäkt, hur ser du på den tolkningen?
– Jag tycker han tar något av henne, kanske hennes känslor eller hennes självkänsla. Han våldför sig ju inte på henne fysiskt men på något sätt gör han nästan det intellektuellt eller emotionellt. Det blir ju en konstig eller barnslig ”visar du visar jag”- situation och jag tycker inte Mikaela någonsin låter sig bli våldtagen eftersom hon hela tiden ger svar på tal och hugger tillbaka. Jag tycker att hon många gånger under filmen brottar omkull honom intellektuellt eller emotionellt och det gör att hon inte blir till ett offer. Vi ville inte göra henne till ett tydligt offer eller honom till en tydlig antagonist. Transexuella har många gånger porträtteras som offer, freaks, sorgliga och/eller misslyckade men det var inget vi ville göra. Det skulle vara enkelt att gå på den vältrampade vägen men vi ville snarare hålla oss ute i snårskogen.

Var det viktigt att lämna utrymme för åskådaren att sätta sig själv in i situationen eller ville du förmedla ett klart och tydligt budskap?
– Jag tycker det är väldigt viktigt att åskådaren själv ska känna något efter filmne. Det görs så sjukt banala filmer hela tiden överallt, om ingenting. Jag och många andra håller på så. Jag vet inte varför, kanske har vi inte levt nog eller tillåtits tänka nog eller så är vi bara fega och vill passa in i ramen och göra historier man enkelt begriper med någon trevlig twist på slutet. Jag är glad att arbeta med Jana för jag tycker hon har DET och triggar fram DET i mig också. Vi är ett bra team och jag hoppas att vi triggar varandra att berätta spännande historier. Vi var tidigt överens om att vi inte ville göra en snyft-historia med moraliska perkpinnar och stråkar i slutet. Eller porträttera Mikaela som tragisk eller ett offer eftersom hon är könskorrigerad. Vi ville göra något rått och ärligt. En forcerad film där man i efterhand hajjar vad som hänt, eller tänker till på vad fan som hände egetligen, lite som ett övergrepp.

Jag ställer föregående fråga eftersom jag tror att reaktionerna på filmen kan bli väldigt annorlunda beroende på publikers bagage och inställningar. Var du någonsin rädd att vissa publiker skulle identifiera sig med mannen i filmen och känna som han gör gentemot kvinnan? Att tycka att hans behandling av henne är ok?
– Dom får gärna tänka att hans behandling är OK under tiden dom ser filmen, det har lite att göra med tempot, spelet och nerven, men dom som tycker han är OK genom hela filmen hoppas jag tänker till efteråt. Om vi, våra tankar och känslor egentligen är OK.

– Sen tyckte Jana att Mannen var historiens huvudperson och att hans historia var mer intressant. Jag höll inte med utan tyckte Mikaela var historiens huvudperson. Hon bär filmens smärta och det är hos henne våra känslor ska ligga.

Bild insp Ta av mig - Therese, bjorn, Jana

Filmen är väldigt naken, både bokstavligt och känslomässigt, var det svåra scener att spela in? Hur tog du och teamet dig an dessa scener?
Vi var ett litet team. Jag satt och skrek framför monitorn i ett rum intill och sen ville jag ha så lite folk som möjligt på plats. Jag och Jana pratade mycket om naket och om kropp, kuk och fitta innan för att få rensa den luften. När vi gjorde en skissfilm och bildmanus spelade jag mannen och vi var båda nakna framför fotografen och de andra. Jag tror att det var bra att behandla nakenhet med nakenhet. Jana och Björn Elgerd var väldigt modiga i deras nakenhet och spel under inspelningen.

Hur lång tid tog det att spela in filmen?
– 3-4 dagar.

Var har filmen visats och hur har den mottagits? Var kan intresserade läsare se filmen nästa gång? Finns det planer att visa den på tv?
– Den har gått sjukt bra. Den hade premiär på Berlinale – Berlin filmfestival – och där vann den Teddy Award vilket är världen största queerfilmspris, Fucking Åmål va det senaste svenska som vann där, hehe. Sen har den visats på festivaler över hela världen typ. Vunnit pris i San Diego, Tel Aviv och någon mer festival. Sen har del sålts till Arte i Tyskland, Frankrike och Holland. Att den visas på Nordisk Panorama känns också kul. Nu hoppas vi bara att SVT vågar ta in den i vardagsrummen, men det verkar osäkert. Det är kul att många gillar den och att den fått sådan enorm spridning världen över. Måste tacka Theo Tsappos, Therese Högberg och Thom Palmen för det arbetet.

Några reaktioner du inte förväntade dig?
– Nä. Vi har fått lite hot eller snarare omskrivnignar på rasist- och homofob-sidor typ. Men det känns lugnt. Det är Jana som är den tuffaste i den här historien.

Finns det något annat du vill tillägga om filmen?
– Jag är väldigt tacksam att jag har fått arbeta med den här filmen hela vägen och regissera den. Jag trodde aldrig den skulle bli så här ”stor” och att den skulle tilltala så många. Jag visste att det var en viktig historia innan jag satte tänderna i den och har förstått nu i efterhand att historien var ännu viktigare än jag trott. Att det fortfarande finns många fördomar och att det finns en tydlig tabu inom transexuella historier, speciellt inom transexuella kärlekshistorier, som gör att man inte pratar om det. Att man inte heller skriver eller skapar kring det. Därför förändras inget heller och pappa sätter Riesen i halsen när han råkar läsa det manus som jag glömde i hans arbetsbil. Jag trodde inte filmen skulle ha en sånhär impact och jag tror impacten kommer från att vi berättar något som inte många andra gör (dock finns undantag som Pojktanten. Pepp, pepp!). Jag läser inte så mycket men jag har hört att även inom literaturen och typ all konst råder ett vakuum. Att dessa historier inte får komma tilltals. Därför är vår film viktig och därför hoppas jag på fler festivaler och framförallt SVT.

Vad är dina planer för framtiden? Några nya filmer på gång?
– Just nu arbetar jag, Jana och Therese tillsammans på en film som heter Jag vill nå dig. Den kommer bli fin tror jag. Bautafilm hoppas få finansiering till den innan jul så inspelning kan ske till våren. Manuset vann Efter Bergman-stipendiet i somras vilket känns som en bra start. Ska bli intressant att regissera en hel familj som gråter.

– Jag har även börjat prata med en fantastisk författare som heter Tarmo Rissanen. Vi vill göra något ihop och jag tror hans historia KBK kan vara en bra start. Ni kan läsa den här. Jag vill göra den som en mörk, psykologisk kärleks-, nästan porr, historia.

– Och om allt går vägen ska jag rulla igång arbetet med en ungdomsserie producerad av Bautafilm. Vi har 12 avsnitt på papper som handlar om ett litet samhälle med epa-traktorer, deprimerade föräldrar, kärlek, sex, drömmar, mobbing, klasskillnader, innebandy och alkohol. En ungdomsserie jag hoppas ska kännas verklig och inte som att föräldrar skriver om deras barn. Jag ska låta ungdomar skriva dialogen och många scener ska improviseras fram. Min förhoppning är att få mer William Spetz som nervös epa-raggare.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...