Frances Ha – Fantastiskt filmskapande i härligt levande film

Frances Ha / Spegeln Malmö, Kino Lund
Premiär 16 augusti 2013

Frances Ha är ett kärleksbrev till franska nya vågen och Woody Allen, en film som med varje bildruta visar att den är gjord av folk som älskar bra film. Men filmen är mer än en hyllning till filmer som Jules och Jim och Manhattan, den kan också stå på helt egna ben som en modern prick över i:et i indiefilm.

Filmen är regisserad av Noah Baumbach men är lika mycket skapad av Greta Gerwig som spelar huvudrollen. Tillsammans har de skrivit ett manus som trots sina stilistiskt snygga snirklingar känns helt organiskt. Gretas huvudroll som Frances Ha(lladay) är en av de mest levande rollfigurerna från detta millenium. Varenda scen känns som förkovrad med en patina som samtidigt känns realistiskt äkta och konstnärligt uttänkt.

Baumbach och Gerwig samarbetade även på regissörens förra film Greenberg, där hon och Ben Stiller hade huvudrollerna, men detta är första gången de skrivit manus tillsammans. Filmen skulle kunna beskrivas som en uppdaterad Allen-film, en film som Woody endast hade kunnat skriva om han var kvinna född runt 1980.

Förutom de tidigare nämnda referenserna så kan man också jämföra filmen med tv-serien Girls, som jag verkligen gillar, och då fastslå att det hade varit underbart om man kunde inkorporera rollfiguren Frances i tv-serien. Filmen låter oss lära känna Frances så bra att det känns ledsamt att lämna henne i slutet, lite som att man säger hej då till en fin kompis som man aldrig kommer att träffa igen. Filmen lånar också Adam Driver från Girls, precis som resten av birollsensemblen så gör han en riktigt bra insats.

Kritiska röster kommer säkert att mena att filmen handlar om ”ingenting”. Men det finns mycket man älskar som handlar om ”ingenting”, se t.ex. tv-serien Seinfeld som gjorde ”ingenting” till sin grej. Visst är det så att människor som, likt Frances, är unga och lever i större städer kommer att känna igen sig bättre än andra i filmen. Men här finns också universella känslor, av ensamhet och längtan efter att hitta något eller någon som man känner att man trivs med, som kan och bör tilltala alla människor.

Om Gerwig känns som den som främst har format innehållet så måste också en eloge ges till Baumbachs visuella val i filmen. Det svartvita fotot känns som det perfekta valet för att förmedla filmens blandning av nostalgi och här och nu.

Baumbachs genombrott kom med den härligt vuxna The Squid and the Whale (2005). Innan dess regisserade han en pratig trio indiefilmer bestående av Kicking and Screaming, Mr. Jealousy och Highball, alla intressanta filmer om än fulla av skönhetsfläckar. Margot at the Wedding och tidigare nämnda Greenberg följde på The Squid and the Whale, båda bra men lite sämre än hans genombrott. Frances Ha är bättre än alla hans tidigare filmer.

Frances Ha kan sin filmhistoria och är skapad med en formidabel fingertoppskänsla för både form och innehåll, femman är nära för denna en av årets bästa filmer.

Här kan ni läsa text om perfekt filmögonblick i Frances Ha.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter