HakanVanguard1Foto: Michaela Larsson.

Perfekt väder och på gångavstånd från tågstationen, inramningen till festivalen Vanguard i Köpenhamn hade inte kunnat bli mycket bättre. I den stora parken Søndermarken, där festivalen anordnas, så råder festivalstämning på hög nivå. Konstpretton är där främst för att se allas vår Håkan Hellström men också för att kika lite på danska Kashmir och mytomspunna Rodriguez, som nyligen blev återupptäckt genom Malik Bendjellouls finfina dokumentär Searching for Sugar Man (vår recension här).

På den stora scenen så har Håkans Göteborg byggts upp med hjälp av backdrops och vägskyltar som pekar mot t.ex. ”dåliga gatan”. Vi går och köper förfriskningar och en irriterad dansk försöker få med mig i hans klagosång över att alla bakom disken är svenskar. ”He, jag är också svensk förklarar jag” och alla skrattar, stämningen är för bra för att dansken ska orka hålla liv i sin oro över att inte få den öl han beställde (han fick rätt efter att ha pekat på kranen, bara så att ingen oroar sig) eller en svensk invasion av Danmark.

Vanguard1Foto: Michaela Larsson.

Sedan debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg, i mitt tycke en av de bästa svenskspråkiga skivorna någonsin, så tycker jag aldrig att Håkan har hittat samma indieromantiska desperation och melankoliskt desperata eufori igen. Kanske är det som så ofta med artister som ska följa upp sina debutalbum och/eller genombrott; efter att ha plöjt ner årtionden av drömmar, hopp och ångest i musiken och texterna på skivan som slår igenom så står de plötsligt där lyckliga och utan lika mycket att säga.

Vad det gäller Håkan så gäller detta framförallt hans album. Hans genialitet brukar alltid lysa igenom på åtminstone någon låt på varje skiva även om helheten inte håller hela vägen. Som t.ex. årets ”Det kommer aldrig att vara över för mig” som i Danmark tänder publiken och på allvar startar konserten när den spelas som andra låt. Jag och vår fotograf smyger oss lite närmre scenen och förhöjningen av stämningen går nästan att ta på.

HakanVanguard2Foto: Martin Memet Könick.

Okej men inte särskilt spännande versioner av ”Livets teater”, ”Du kan gå din egen väg” och ”Shelley” följer innan det på allvar börjar hända något igen. Håkan startar igång fantastiska ”Nu kan du få mig så lätt” som mottas med glädjeyra och allsång. Håkan ser överrumplad ut av mottagandet och nämner underfundigt något om ”13 år och 3 ackord”.

Denna urladdning följs av ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, som också är tagline till Känn ingen sorg, filmen baserad på Håkans texter och musik (vår recension kan ni läsa här). Nästa låt är en av kvällens höjdpunkter, ”En vän med en bil” är just en sådan låt som gör att jag, och så många med mig, alltid kommer att ha en speciell plats i hjärtat för Håkan Hellström. Både jag och fotografen springer fram till scenkanten för att glatt skriksjunga, vilket passar rätt bra med tanke på hur Håkans röst ibland låter, med i denna odödliga indiehymn.

”Valborg” och ”För en lång tid” ger mig tid att skriva ner några anteckningar i blocket innan det är dags för ”Kom igen Lena!” som åter får mig att känna mig som första gången jag var på en festival och såg ett band jag älskar. Bandet går ut men kommer strax tillbaka. Konsertens två avslutningsnummer är ”En midsommarnattsdröm” och ”Du är snart där” men det hade jag inte kommit ihåg om jag inte skrivit ner det. Anledningen till det är att jag var alldeles för skakad av upplevelsen av extranumrets första låt ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Just i det ögonblicket så känns det som att allt är bra, att människor älskar varandra och att vi tillsammans kan lösa de många problem som plågar vår härjade värld. Så mycket mer kan man inte önska sig av en låt.

Vanguard 2Foto: Michaela Larsson.

Efter Håkanurladdningen är det svårt att ladda om för Kashmir som, i min mening, aldrig har lyckats höja sig över att vara ett mediokert indieband av det stentråkiga slaget. Det är också känslan ikväll när de framför habila versioner av sina låtar. Höjdpunkter i geggan är ”Seraphina”, ”Rocket Brothers” och ”The Cynic”. Det ska dock erkännas att merparten av festivalspubliken inte delar min likgiltighet, tältet som huserar den mindre scenen är knökfullt. Kanske så blir vår danske vän från tidigare i texten glad och mindre oroad för en eventuell svensk invasion?

Sixto Rodriguez har skrivit några bra låtar och verkar vara en högst sympatisk man. Jag skriver dessa positiva ord då jag inte har mycket snällt att säga om konserten. Bandet är vedervärdigt och Rodriguez själv verkar mest trött. Visst finns det lite underhållningsvärde i att höra mediokra versioner av låtar som ”Sugar Man” och ”I Wonder” samtidigt som man tänker på hur bra filmen är men det stannar där. Som livekonsert är detta riktigt segt och lite sorgligt.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...