rensning

The Purge / SF Bio
Premiär 19 juli 2013

Ända sedan jag första gången hörde om konceptet, en film om en ”utopisk” amerikansk framtid där mord och alla andra brott är tillåtna en dag om året, så har jag varit sugen på att se The Purge (eller rensningen om man översätter titeln). Själva skräckhantverket, främst i den andra akten, hade kunnat ha varit bättre utförd och mer spännande tillspetsad men är tillräckligt habil för att inte förminska filmens relevanta och aktuella (se Oscar Grant- och Zimmerman/Martin-fallen) kritik av dagens USA och de klassklyftor som plågar landet. The Purge fungerar som bäst när den sätter sina samhällskritiska element i förgrunden men är också godkänd som nervpirrande ”home invasion”-skräckis.

atombomb

Känn ingen sorg / SF Bio
Premiär 19 juli 2013

Jag älskar Håkan Hellströms musik, speciellt hans första skiva och allt han gjorde med Broder Daniel och Honey is Cool. Detta är inte jätteviktigt för omdömet av denna film men spelar ändå en roll eftersom filmens manus, skrivet av Cilla Jackert, är baserat på Håkans text och musik (han gör även rolig cameo tillsammans med Ebbot Lundberg och Freddie Wadling). Om man inte gillar Håkans musik, eller den övriga härliga indiepopmusik som soundtracket är fullt av, så kommer det bli svårt att ta denna film till hjärtat. Här finns en hel del problem, som ibland tvivelaktigt skådespeleri, snygg men oengagerad regi och några patetiskt melodramatiska manuskomponenter, men det gör i slutändan inte så mycket. Jag gillar ändå Känn ingen sorg, filmens outsiderromantik och oblyga hyllning till att hoppas på sina drömmar är lika hjärtsmältande och indieepiska som ”Nu kan du få mig så lätt”, ”Atombomb” och alla andra av Håkans bästa poplåtar.

soppa

Bon appétit! / SF Bio
Premiär 19 juli 2013

Habilt hantverk på alla plan av filmskapande. Det är det bästa jag kan säga om den ”feel good”-satsande film som är Bon appétit!. I övrigt så har den, trots ämnets möjligheter för intressanta trådar om patriarkala strukturer, diethets och politik, så gott som inget att säga. En renommerad men formellt outbildad kvinnlig kock blir anställd som privatkock till Frankrikes president (en gammal gubbe som filmen inte ger namnger men som är baserad på Mitterand) och ogillas av sina manliga kollegor i presidentpalatsets storkök. Det riktigt vattnas i munnen när man tänker på hur intressant filmen skulle ha kunnat bli, men istället för att koncentrera sig på berättelsens verkliga kopplingar eller gör något fiktivt intressant så väljer filmen att nöja sig med att vara tråkigt trevlig och totalt intetsägande. Bon appétit! är fettdrypande franskt matsnobberi som försätter dig i ett obehagligt uppblåst tillstånd.

Martin Memet Könick
Följ Martin på twitter


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...