Hitchcock / SF Bio
Premiär 8 februari 2013

Hitchcock lär oss inget nytt om spänningsmästaren i fokus, varken som människa eller filmskapare. Som biografifilm är filmen inte mycket att hänga i julgranen, den spelar lite som när barn försöker återskapa filmer de älskar utan att bry sig om att vara särskilt noggranna. Men vad gör det? Precis som att barn har väldigt roligt när de kommer ihåg och iscensätter sina favoritscener så är detta underhållande fluff som roar för stunden.

Alfred Hitchcock vara på alla sätt en briljant filmskapare (jag utmanar er att hitta någon som inte gillar åtminstone ett par av hans filmer). De över femtio av hans filmer som jag har sett talar sitt eget språk, han var en auteur som behärskade filmmediet tidigare och bättre än de flesta. Hans bidrag till filmhistorien är ovärderlig (mina personliga favoriter är Vertigo, Främlingar på tåg och Repet).

Att hitta folk som vill hylla regissören Hitchcock är idag lättare än att bre en smörgås (något som inte alltid var fallet, han vann t.ex. aldrig en Oscar för bästa regi), att hitta folk som vill hylla honom som människa är inte lika lätt. Filmen skvallrar om en sexuellt frustrerad man som tog ut sina frustrationer på sina blonda huvudrollsinnehavare. I detta fall Janet Leigh (spelad av Scarlett Johansson) under den nervösa inspelningen av Psycho, nervös eftersom Hitchcock blev tvungen att använda sina egna pengar på grund av att ingen ville finansiera filmen.

Liknande ämnen och teman som i denna film togs upp i förra årets The Girl, där Toby Jones spelade Hitchcock under inspelningen av Fåglarna (som spelades in direkt efter Psycho). Båda filmerna fokuserar på skräckmästarens förhållanden med sina filmers ”blondiner” och hans förhållande med sin fru och medarbetare Alma Reville (här spelad av Helen Mirren). Båda fokuserar på regissörens regitortyr av sina ”blondiner” och den stora betydelse Alma hade för hans filmskapande och liv. Båda rör vid intressanta ämnen, som t.ex. kvinnors undanskymda roll som kreatörer i filmhistorien (alltid skrämmande när man konstaterar hur få kvinnliga regissörer som fick och får chansen att göra film. Det måste vi ändra på!). Både filmerna är också mer intresserade av spektakulär spekulation än fakta.

Så, med det sagt, så bör ni alltså, trots filmernas beröring av dessa intressanta ämnen, hellre läsa en bok om ni vill veta något verkligt matnyttigt om regissören (maila mig om extensiv läslista önskas). I Hitchcock hittar ni istället underhållning, sprängfylld av cyniskt humoristiska iakttagelser om Hollywood och överlag frejdigt skådespeleri. Anthony Hopkins tar i så det knakar i huvudrollen och spelar över på ett förnöjsamt sätt, något som matchar hur han ser ut i sin korpulentgörande make-up.

Alfred själv skulle antagligen skratta åt den tafatta regin men skådespelarna här verkar ha det betydligt roligare än de föregångare de porträtterar. Hitchcock har ingen tyngd att tala om men filmen är perfekt om du, för en stund, vill bli lika underhållen som barn som klär ut sig och leker film.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...