När SVTs K-Special visade den franska dokumentären Nördarna Regerar häromsistens blev jag glad. Jag är själv en riktig nörd. Jag vet t.ex. att Han sköt först, har fortfarande kvar min 1500-poängs Space Wolfs-armé och kommer emellanåt på mig själv med att nynna we’re pirates från FF5. Det finns dock rätt många aspekter av nördkulturen jag inte känner mig bekväm med.

I Nördarna Regerar målas bilden upp av nörden som en manlig, främst amerikansk varelse som genom alla tider fått utstå marginalisering, förakt och endast överlevt genom för utomstående svårtolkade och intrikata kulturella akter och preferenser. Fenomenet förklaras som en uppsamlingskultur för alla personer som inte passade in någon annanstans där man såg förbi skillnader eller svagheter. Jag kan hålla med, som rödhårig 10-åring med glasögon var det enklare att inte försöka mäta sig med tuffingarna på skolgården utan gå hem och läsa serier istället.

När tiden gått har dessa praktiker sedan fått ett samhälleligt genomslag och ”till och med tuffa killar kallar sig för nördar”. Äntligen har vi nått den tidsålder då seriehjältar gör biosuccé och fantasyromaner tas på allvar. Äntligen finns det en utmanare till den stereotypa idrottskillen eller gitarrhjälten. Bill Gates är en av världens rikaste personer och nördarna är (för det mesta) nöjda med att ha fått lite upprättelse.

Det här verkar ju på ytan vara helt underbart! Nördar har gått från att vara i ett misslyckat utanförskap till att styra världen kulturellt, tekniskt och ekonomiskt. Men vilka värden förknippar vi egentligen med nördkulturen? Jag är nämligen inte så säker på att allt är guld och gröna skogar.

DEN MASKULINA HEGEMONIN
Den australiensiske genusvetaren R. W. Connell har en teori om maskulin hegemoni. Hegemoni, som när vi talar om det som samhällsteoretiskt begrepp myntades av italienaren Antonio Gramsci, kan sägas beskriva hur den rådande klassen naturaliserar makttillståndet (se t.ex. det indiska kastsystemet). Man tillskriver alltså olika samhällsgrupper olika egenskaper som man sedan värdesätter olika, de dominerande krafterna i samhället kommunicerar att deras ordning är den rätta vilket accepteras av de dominerade. Makthierarkin, hegemonin, upprätthålls eftersom de dominerade på detta sätt ser sin underlägsna position som naturlig och befogad.

Hegemonisk maskulinitet är ett sätt att beskriva manligt kodade egenskaper i en hierarki. Det råder, menar Connell, en konkurrens mellan män att dominera andra män och subordinera kvinnor. De egenskaper som förknippas med manlig dominans härmas alltså (mer eller mindre omedvetet) av män för att kunna stiga i rang. Den rådande klassens egenskaper utgör idealet men är i ständig förändring och utsätts hela tiden för utmanare från andra fält. Det här är särskilt väl beskrivet i American Psycho där tävlan om makt ligger på en nivå som för utomstående verkar överdriven (se t.ex. utformningen av visitkorten i romanen).

Patrick Bateman, huvudpersonen i American Psycho, är ganska långt från nördkillen på ytan. Men tänk om nördnormen är precis lika sexistisk, kvinnoförtryckande och skadlig som det mer klassiska machoalternativet med skillnaden att denna norm innehåller andra egenskaper som gör sexismen mindre synlig?

KÖNSKODER OCH ATTRIBUT
För ett tag sedan cirkulerade en bild på facebook som gjorde en uppställning av kvinnliga förebilder från populärkultur (pop-culture) jämfört med likadana från nördkultur (geek-culture). På pop-sidan ser vi bl.a. Kristen Stewart från Twilight (allmänt hatad som tidernas sämsta vampyrfranchise, främst tack vare feminiserade manliga huvudroller), Snooki från realityserien Jersey Shore (som blivit en nidbild av white trash-kulturen i nyrik alkoholiserad form) och Kat von D (eventuellt världens enda kvinnliga kända tatuerare). Mot dem står ett par kvinnliga skådespelare (i deras roller) från science fiction-serier som Star Trek, Firefly och Star Gate uppställda. De är kaptener, forskare eller soldater. Undertexten till bilden är ”Fuck Barbie. I’m buying my daughter a ray gun”.

Bilden vill alltså kommunicera att hos nördarna är kvinnliga förebilder påklädda, kapabla att hantera vapen, smarta och förmögna att leda andra människor. Här görs en ganska vanlig uppställning som vill förmedla att nördkulturen har kulturella värden som är bättre än resten av populärkulturen.

Det är inget ont i att försöka ersätta det gängse kvinnoidealet som sexualiserad, passiv eller idiotisk med en smart, kapabel och stark ledartyp. Jag kan erkänna att det finns en god tanke med projektet. Men man missar ett par viktiga punkter. Värst är att man försöker få det att framstå som att nördrörelsen inte innehåller sexism, vilket är ett helt absurt påstående.

Alexander Abad-Santos har i en kortare artikel riktat skarp kritik mot hur man, i många nördläger, väljer att idolisera fantasier istället för verkliga kvinnor. Det finns ju, menar han, många exempel på förebilder ur nördkulturen som är verkliga och dessutom inte förespråkar våld som bättre än sex, d.v.s. inte värdesätter kvinnliga karaktärer med typiska, kulturellt sett, manliga attributer mer än andra kvinnliga karaktärer.

Abad-Santos menar alltså att man värderar manliga värden högre (som vapen och våld) inom mycket nördkultur och väljer ut ett par, av män påhittade, karaktärer som förkroppsligar dessa värden med skillnaden att de fysiskt sett är kvinnor. Allt som är kvinnligt kodat är alltså dåligt, allt utom den fantiserade kroppen. Det finns dessutom ett perspektiv som jag vill komplettera med. Idén om att dessa kvinnor inte skulle vara sexualiserade. Det som är konsekvent är nämligen hur samtliga är Kvinnor i första hand och yrken eller funktioner i andra hand. Jag ska ge ett exempel.

I filmen Prometheus leds det militära teamet av Charlize Theron. Theron framställs som en paradox: hon har en kvinnlig kropp men ett maskulint psyke och yrke, hon är en känslokall och rationell yrkesmilitär. Det hade inte varit konstigt om hon inte varit supersnygg, vilket reflekteras i besättningens förundran över hennes utseende. Hon är, förutom sitt yttre, så osannolikt kvinnlig att när Idris Elba undrar om hon är robot så är det enda sätt hon kan bevisa sin kvinnlighet på att ha sex med honom. Exemplen på kvinnor som måste bevisa sin existens genom att ”sluta spela rollen som maskulin och visa sin äkta kvinnlighet (sexualitet)” är överdrivet många i den gren av filmhistorien som nördarna gör anspråk på.

Problemet med att egenskaper könskodas olika är inte att de kodas olika utan att de ges olika värde. Även när kvinnor inte är uppenbara offer för sexism är de alltså i nördkulturen ofta fortfarande konstruerade som i första hand sexuella varelser, precis som filmvetaren Laura Mulvey hävdade redan på 70-talet. Man kunde ju hoppats av vi hade nått längre.

Man får anta att det är män som ligger bakom bilden. Vem, undrar Abed-Santos, är dessa män att ge pekpinnar och riktlinjer för hur kvinnor ska vara? Jag tycker vi borde ägna ordentligt mycket mindre uppmärksamhet i samhället åt att bombardera kvinnor med tips på hur de bör förändra sig. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det ska vara för männens behag som förändringen ska ske.

MÄN I FILM OCH PÅ TV
Männen på film och tv är i princip samma som de alltid varit, jag tycker mig inte se en förändring av varken hur sportkillen eller nördhjälten förändrats sedan 1984 när filmen Revenge of the Nerds kom på bio. Utom i det faktum att sexismen har genomgått en förändring från det uppenbara till det ironiska, skarpsynt beskrivit av Alissa Quart i The Age of Hipster Sexism. Hon menar att sexism existerar lika utbrett på tv idag men att den har lagt sig till med en ironisk distans för att avväpna det uppenbara, hon exemplifierar med Lena Dunhams (Girls) reklam till unga tjejer för att rösta på Barack Obama.

Tydligast för hur den klassiska sexismen inte kan fortleva men ändå gör det i ironisk form är förkroppsligandet av den i karaktären Howard Walowitz från The Big Bang Theory. Serien är skapad av Chuck Lorre, som också står bakom Two and a Half Men som kanske är vår tids värsta exempel på rumsren kvinnlig objektifiering och sexualisering. Vi ser i TBBT hur de fyra killarna är karikatyrartade nördschabloner. De har hög intelligens, är djupt insatta i sina hobbyer men är fullkomligt misslyckade socialt och då speciellt när det gäller kvinnor. Tittarfavoriten Sheldon Cooper framstår som psykiskt sjuk, inte för att han är neurotisk, har tvångstankar eller anser sig vara smartare än resten av jordens befolkning sammantaget, utan för att han inte har något intresse av sex (underförstått kvinnor). Homosexualitet eller andra typer av alternativa sexualiteter existerar inte annat än som förlöjligande humorinslag i TBBT.

I en vetenskaplig artikel av Berthold Shoene om hur American Psycho ser ut i freudianskt ljus skissas en teori om att Patrick Bateman inte är psykiskt sjukt utan snarare lider av extrem maskulinism. Författaren ställer två klassiskt könskodade psykiska sjukdomar mot varandra – hysteri och aspergers syndrom och ser hur de under 1900-talet distanserades från varandra enormt. Hysteri användes först som ett sätt att sjukdomsförklara kvinnor som inte kunde kontrolleras men förlorade all legitimitet inom forskningen medan olika typer av autism fick stort fokus. Hysteri blev ett sätt att avskriva psykiskt sjuka kvinnor och autism fick Gilbert Grape och Rain Man.

Författaren skissar karaktärsdrag som sammanfattar mansrollen och dras till sin spets hos autister: empatibrist, omöjlighet att uttrycka känslor, kontroll- och rutinbehov, överlägsen systematiseringsförmåga, föredrar monologer och intresserar sig för specifika ämnen samt fakta relaterade till dessa. Det är inte svårt att dra paralleller till Patrick Bateman och inte heller till Sheldon Cooper. Man kanske ska vara glad att våldsbegreppet inte alls existerar för den senare. Tilläggas kan också att när autism blir okontrollerbar uppvisas något som ironiskt nog påminner starkt om hysteri.

The Big Bang Theory återskapar myten om killar som sexualiserande varelser, både bakom teverutan och i serien, därför att vi lär oss (gång på gång) att det viktigaste i världen är sex med kvinnor och att en mans framgång och lycka kan mätas i hur duktig han är på att uppnå detta. Det skiljer sig alltså i princip inte från några andra narrativ i populärkulturen. Den stora skillnaden är att den berättar för personer som fått ökat inflytande i samhället (nämligen de killar som identifierar sig med nördar) hur de ska tänka och agera.

Att det är svårt att komma åt den rådande manliga normen beror på den maskulina homosocialiteten. Det är ett sätt att beskriva hur män skapar sociala band mellan varandra och skarpt distanserar sig från andra, främst kvinnor och homosexuella. En kan argumentera för att normerna skapas på denna arena och egenskaperna får sitt värde här. Systemet upprätthålls alltså av flera intrikata faktorer: maskulinitetens värden är ständigt i krig och kan omformuleras för att anpassa sig till yttre hot, som t.ex. när klassisk sexism blev oacceptabel i delar av samhället.

Det finns också kvinnor i dokumentären Nördarna Regerar (som inte dyker upp i egenskap av fru). Två stycken, bland de ca 15 männen. Av dessa två har bara den ena kvinnan berättarteknisk funktion som nörd i första hand (hon leder ett nördquiz på en lokal pub). Den andra tjejen, som inte klär sig särskilt nördigt, har som enda funktion att bevisa hur sjukt det är att ”snygga tjejer kan vara nördar”. Det här är ett exempel på hur man utgår från den manliga normen genom att vara tvungen att sätta ”kvinnlig” framför nörd för att beskriva kön och hur märklig kombinationen upplevs. Den kvinnliga nörden är återigen marginaliserad.

Det finns dock bra exempel på kvinnlig representation, annorlunda könsroller, alternativa sexualiteter och nördar som inte definieras av sin sexualitet. Jag vill särskilt uppmärksamma Mayim Bialak som Amy Farrah Fowler i TBBT. Hennes obekvämhet och oförståelse inför femininitetens krav kan läsas som ren feministisk könsrollskritik. Hon är dessutom neurobiolog på riktigt, inte bara till karaktären. Det kan också sägas att geek role models-memen, som tidigare nämnts, snabbt fick ett svar med några sexistiska exempel på kvinnliga karaktärer inom nördkulturen med undertexten: SORRY GEEKS, NO FREE PASSES.

Slutligen kan man kanske fråga sig vad man ska göra åt det här? Och hur? Det får bli ämnet för nästa essä.

Superstort tack till Siri Frances Wachtelius Wibell för värdefulla kommentarer.

Kalle Dahlgren

Länkar:
We’re pirates
Nördarna regerar
Hipster sexism
Sorry Geeks


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...