Foto: Sofia Nilsson.

Uncertain Triolectics och A Very short Introcution to Nothing / Skånes Konstförening
31 augusti – 23 september 2012

Två utställningar med samma tema intar Skånes Konstförening med Per Brunskog och Hans Askheim som kuratorer. Utställningen omfattar utplockade verk från sammanlagt åtta olika konstnärer vars verk, enligt Brunskog och Askheim, alla har någonting gemensamt. Dessa teman rör sig kring osäkerhet, förvirring och nonsens samt bejakandet av meningslösheten och sökandet efter något nytt genom att utgå från ingenting.

Utställningen är produkten av en diskussion mellan Brunskog och Askheim och de försöker att på något sätt återskapa detta samtal för betraktaren genom valet av konstnärer och konstverk. Detta är dock inte en superlätt sak att göra och det krävs att man fördjupar sig i den skriftliga förklaringen som finns att tillgå, det ger utställningen fler dimensioner.

Utställningen domineras av videoverk, men det förekommer även ljudinstallationer och tredimensionella verk (samt performance, dock inte just den här dagen, men däremot vid finissagen för den som är sugen). Mathias Kristerssons verk ”Twins” är en ljudskulptur som består av två små högtalare som för en ganska irriterande och meningslös konversation med varandra. Hans andra två verk, bestående av buntar av A4-papper med titlarna ”Nu är du längre från döden än nu” och ”Det som är har inte alltid varit och kommer heller inte alltid att vara. Bara det som inte är, som aldrig har varit och som aldrig kommer vara, är evigt”, uttrycker en frustration i sökandet efter någon typ av mening.

Iván Argotes videokonst kan ses som en lustig betraktelse av omvärldens reaktioner på sådant som går utanför ramen av ett normalt beteende. I en film skriker han till främmande människor som står och väntar vid ett övergångsställe att han älskar dem. Deras förvånade ansiktsuttryck spelas upp i ljudlös slow motion och resultatet blir komiskt och poetiskt. I en annan film kliver han på en stadsbuss och börjar presentera de främmande passagerarna som sina släktingar medan han filmar dem en och en. Det blir en filmupplevelse som lockar till skratt.

Jag tycker att Sara Ramos videoverk ”A banda dos sete” är ett av de verk som bäst lyckas förmedla ett bejakande av det irrationella och absurda. I sin film har hon byggt upp en speldosa, bestående av sju levande musiker som roterar runt i olika konstellationer, i vad som känns som en oändlighet, detta skapar en känsla av tomhet och melankoli.

Den tankemodell som spelat en viktig roll i hopsättningen av dessa två utställningar är Asger Jorns tankar om en trialektik, en modell som utgår ifrån Hegels och Marx dialektik; tes +antites=syntes. I Jorns trialektik, som har illustrerats som en sexkantig fotbollsplan där tre lag möts, blir det istället tes+antites+x=syntes och därmed uppstår en slags nollpunkt som samtliga av utställningens konstnärer på ett eller annat sätt ska förhålla sig till. En nollpunkt som innehåller allt och inget och där något helt nytt kan uppstå.

Jag har kanske lite svårt att som betraktare greppa hela detta invecklade koncept men känner ändå att jag får en hum om vad Brunskogs och Askheims konversation har handlat om. Förvirring, osäkerhet, och irrationellt nonsens som både är meningslöst och fullt av betydelser.

Sofia Nilsson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...