Faust – Djävulskt vackert

Faust / Spegeln Malmö, Kino Lund, SF Bio
Premiär 17 augusti 2012

Faust är komplex, vacker, storslagen, visuellt utmanande och alldeles, alldeles underbar. Det är inte en film som passar alla, om man gillar film främst som eskapistisk underhållning bör man hålla sig långt borta. Kallar man sig däremot cineast eller konstpretto så bör man springa till biograferna som om djävulen jagade en med eldgaffel.

Regissören Alexandr Sokurov är en av vår tids mest begåvade regissörer och gör alltid filmer som är både tekniskt och berättarmässigt ambitiösa, på gränsen till omöjliga att föreställa sig som genomförbara projekt (elaka tungor menar ofta att de också är omöjliga att ta sig igenom).

Sokurov räds inget ämne eller grepp, bevisat genom, till exempel, filmer om personer som Hitler (Molok, 1999), Lenin/Stalin (Taurus, 2001) och kejsare Hirohito (The Sun, 2005) samt Den ryska arken (2002). Det tre första utgör, tillsammans med Faust (som är tetralogins sista del), en filmserie som undersöker makts korrumperande kraft på människan medan den sistnämnda är filmad i en tagning (filmhistoriens längsta), ett konststycke utan dess like med tanke på att filmen utspelar sig i 33 rum/salar, innehåller 2000 statister och en komplett symfoniorkester.

Filmen är inspirerad av legenden om Faust, Goethes Faust samt Thomas Manns Doktor Faustus. En berättelse som, tack vare dess analys av människans inre drivkrafter, varit populär att filmatisera ända sedan films begynnelse. Denna version placerar sig högt bland dessa filmatiseringar, den slår inte F W Murnaus Faust från 1926 men placerar sig, enligt min mening, som nummer två i Faustkanonet.

Filmen innehåller så mycket komplexa tankar, symbolik och bilder, med paralleller både till då- och nutid, att den är på gränsen till osmältbar i en sittning. Men det är inte något negativt, i alla fall inte om man tycker att konst inte behöver vara, kanske inte bör vara, lättsmält och entydig.

Faust är filmad i aspect ration (som bäst översätts med sidförhållande, hur lång långsidan är i förhållande till kortsidan) 1.37 : 1, något som får bilden att påminna om polaroidfoto (eller instagrambild om man föredrar en nyare referens), förutom den sista scenen som visas i 1.85 : 1.

För alla som inte är intresserade av tekniska detaljer så kan man istället säga att Sokurov lyckat experimenterar med hur vi ser bilder. Hans bildspråk är poetiskt och förändras beroende på vad de olika scenerna vill förmedla. Genom hela filmen skänks vi vackra, intressanta och häpnadsväckande bilder som är visuellt anslående och berättarmässigt genomtänkta.

Filmen vann Guldlejonet förra året vid Venedigs filmfestival. Ett förtjänat då Sokurov skapar sitt eget kapitel om legenden om Faust, en unik och storslagen vision som imponerar och är av intresse för alla med förkärlek för komplex film och filosofi. Avslutningsscenerna, inspelade på Island, är så vackra att inte en människa på jorden skulle kunna motstå dem. Faust är konst på film och stor filmkonst. För alla som gillar sådana företeelser är filmen ett måste.

Martin Memet Könick