Foto: Sofia Nilsson.
Stjärnorna föllo ned och himmelen vek undan – Danilo Stankovic / Jaktpaviljonen, Folkets Park
8 – 19 augusti 2012
Under sommaren har Jaktpaviljongen i Folkets Park bjudit på ett antal utställningar då många andra gallerier i Malmö har haft stängt för sommaren. Deras näst sista utställning för säsongen äger just nu rum och presenterar konstnären Danilo Stankovic.
Jaktpaviljongen är ett ganska annorlunda utställningsrum då det är en cirkulär och mycket liten lokal som kanske inte känns helt naturlig i rollen som galleri. Rumsligheten manipulerar konsten och påverkar hela upplevelsen och Danilo Stankovics mystiska, kitschiga och på gränsen till skrämmande konst gör sig väldigt bra i detta utrymme.
Stankovic är inte rädd för att blanda olika stilar och olika medier. Hans konstverk tar sig an olika former, vissa gestaltas på stora upphängda dukar och vissa är små, små bilder uppställda på olika platser i rummet. Varje bit av utrymmet utnyttjas och samspelar med konstverken och alla vrår får spela en egen roll i utställningen. Exempelvis har rummets öppna spis dekorerats med små ting och ter sig nästan som ett litet altare.
Stankovics konst präglas av en eklektisk blandning av kitschiga motiv och psykedeliska färgskalor där det ofta finns en ångestladdad underton. Disneyfigurer blandas med små tomtefigurer, mumintroll och djurben. Allting verkar noggrannt utplacerat och ingenting känns slumpartat. Stankovics verk tar influenser från folklore och schamanistisk besvärjelsekultur och dessa inspirationskällor är ofta mycket synbara i hans konst. Att gå genom genom utställningen är som att bevittna någon form av ritual som man inte riktigt förstår sig på, där varje verk besitter en andlig kraft och laddning. Konsten kunde vara hämtad från en skruvad feberdröm eller hallucination.
Även om jag kan uppskatta Stankovics eklektiska och fantasifulla uttryck så känner jag mig också rätt så förvirrad över vad jag egentligen känner inför den här utställningen. Det är nästan lite för mycket saker som pågår på samma gång och själva rummet manipulerar konsten till den grad att den inte längre får tala för sig själv. Det hade varit intressant att också få uppleva dessa verk i en annan typ av rum och se om de då hade förmedlat något annat.
Sofia Nilsson
