Broda LP (2012).
Gala Drop / Moriska Paviljongen
3 augusti 2012
Gala Drop spelar musik som marknadsförts som dansant strand-psych, en kategorisering som kanske går de flesta människor över huvudet och därmed inte säger så mycket. Men en vacker sommarkväll som denna borde ledord som strand och dans vara mer än nog för att locka besökare till kvällens konsert. Tyvärr blir det inte så, det hade kanske kunnat rädda konserten.
Vi är kanske 40 personer i publiken. Konserten har flyttats dryga timmen fram från halv tolv på grund av den sega publiktillströmningen. Jag känner att det påverkar bandet. De verkar inte så motiverade till att ställa sig på scen. Gala Drop har en introvert approach till sin musik, men för att göra det bästa av situationen kanske man behöver bjuda till lite. Jag personligen är lite less på konserter som går ut på att alla i publiken ska försvinna in i sig själva.
Gala Drop spelar psych – progressiv 70-talsrock, ganska krautig sådan men utan att bli för synthbetonade. De har bland annat öppnat för Panda Bear, soloprojektet för sångaren i Animal Collective, vilket känns väldigt naturligt, dels för ljudbildens skull men också för att Panda Bear bor i Lissabon. Det är mestadels instrumentellt men när sång kommer in i låtarna så är den långt bak i mixen, med mycket reverb (d.v.s. väldigt otydligt).
Jag gillar bandets sound, den jammiga känslan leder mina tankar till Miles Davis Bitches Brew-platta. En skiva som lade grunden för rockjazz och vad som senare skulle förstöras i fusiongenren (Toto etc.). Tyvärr så lyfter det aldrig. Musiken lovar mycket men införlivar väldigt lite. Jag får ärligt talat känslan av att det är musik som kräver drogberusning för att kunna uppskattas helt, vill man följa med på resan nykter så måste man nog jobba hårdare än vad utbetalningen är värd.
Sammanfattningsvis kanske inte det här var Gala Drops kväll. Bandet verkade rätt uttråkat, något som smittade av sig på mig och gjorde spelningen till en småtråkig historia.
Kalle Dahlgren
