Foto: Caroline Wall.
NOA-festivalen / Skanörs Strand
20–21 juli 2012
En timmes bussfärd från centrala Malmö och jag befinner mig i en helt annan värld. Redan under grusstigsvandringen till festivalområdet har jag en bra magkänsla. Det är lördageftermiddag och den svenska sommaren visar sig äntligen från sin bästa sida. Korna idisslar idylliskt, himlen är ljuvt blå och landskapet breder ut sig obehindrat. Gräset är grönast på vår sida.
För min del är det debut på NOA-festivalen, som startades för 2 år sedan. Tvådagarsfestivalen som drivs av ett gäng eldsjälar, det lokala näringslivet och kommunen är den enda i norra Europa som är helt strandbaserad. Detta faktum gör att det blir en självklarhet för oss att sparka av skorna nästan direkt. Vi slår oss ner i den varma sanden tillsammans med resten av den soldyrkande och breda publiken. Småbarnsfamiljer, hipsters, Svenssons, stekare och par i medelåldern samsas under samma öppna himmel. Ålders- och gruppbarriärer suddas ut precis som våra fotspår i sanden.
Från stora festivaltältet strömmar toner från en av festivalens få utländska akter: Emily King. Hennes röst framkallar känslor av välbehag och stundtals blir gåshuden oundviklig. Definitivt ett namn för r’n’b- och soulfrälsta att hålla öronen öppna för.
Festivalområdet är litet och intimt. Det finns enbart två scener: lilla och stora NOA. Bekymmersfritt turas konserterna om att hållas på respektive scen. Lineupen består främst av lokala förmågor. The Luxe, Tingsek, Racoon Village, Panda Da Panda och Bleek är några av de lokala artister som förgyller lördagens program. ”Lokal” är även ett träffande ord för att beskriva festivalen i sin helhet. Det råder en genomgående vänskaplig och gemytlig atmosfär.
Stundtals känns det som att jag befinner mig i en Pripps Blå-reklam. Solen lyser som aldrig förr, havet glimmar och människor är fulla av livskraft (samt det medhavda picknickvinet). Den idylliska känslan är total och det blir nästan lite för mycket att hantera på en och samma gång. Under Panda Da Pandas spelning dras jag dock tillbaka till jorden då det bjuds på dramatik. Under början av konserten är tältet i härlig feststämning med många danssugna. DJ-duon GO-GO ZOMBIE assisterar träffsäkert till de sköna dansbeaten. Pandan, a.k.a. Thibo Girardon, är taggad och ger publiken av sin energi. Oturligt ger han så mycket av sin energi att han råkar hugga sig själv med trämacheten under dansen till ”Taggatråd”. Konserten avbryts och Thibo måste föras till akuten. Publiken är både chockad och besviken men Thibo återvänder till scenen och säger att han kommer gottgöra för de missade låtarna vid ett annat tillfälle. Det kallar jag att hantera en olycka med stil.
Innan Pandans incident var det Magnus Tingsek med Vindla String Quartet som stod på Stora scenen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett Tingsek spela. Mirakulöst nog blir jag sällan besviken, han lyckas leverera sin hjärtliga soulpop även idag trots det något bristfälliga ljudet. ”Good Way Of Life” känns mest och barnen som sitter framför mig i sanden verkar även de stormtrivas.
Kvällens finaste upplevelse står det Malmöbaserade folkbandet Crying Day Care Choir för. Nyligen släppte bandet sin andra EP, Join the Joyful Revolution, som får mig att drömma om 1960- och 70-talets glansdagar. Live lyckas de fånga den känslan oerhört vackert. Efter några minuter inpå konserten är jag övertygad: med banjo, ukulele, goda vänner och kärlek kan man göra världen lite bättre. I bandets största hit ”July” sjungs det om hur underbar denna månad är och en önskan om att den inte borde försvinna så fort. Instämningsfaktorn är hög och jag tror att halva publiken liksom jag själv önskar att vi kunde stanna klockan.
En timmes bussfärd till centrala Malmö och jag befinner mig inte längre i en Pripps Blå-reklam. Men det spelar inte så stor roll då jag har blivit ett värmande sommarminne rikare. Ett sommarminne som är perfekt att plocka fram en rutten dag i november. Tack NOA-festivalen!
Caroline Wall
