Anders Clark.
Lilla Sällskapet / Babel
21 juli 2012
Lilla sällskapet gör musik som ställer mig inför ett dilemma. Jag är med om en konsert som är väl genomförd, med träffande lyrik och medryckande musik. Ändå finns det ingredienser som ger mig lite bitter smak i munnen.
Babel, Malmö. Lördagkväll. Återigen stånkar jag lite halvspringandes mot Spångatan, denna gång behövde jag verkligen inte skynda mig eftersom spelningen blir mer än en halvtimma försenad. Tydligen var maten sen. I väntan roar jag och mitt egna lilla sällskap oss med att fnissa åt Panda Da Pandas nyss inträffade fadäs, under en spelning i Skanör lyckades han skära sig i sidan med någon form av svärd. Panda Da Panda är eventuellt Malmös svar på Lilla sällskapet på flera sätt men svärdsolyckorna uteblir dock på Babel.
Lilla Sällskapet består av kombon Mats och Erik från Uppsala. De gör pop i new wave-anda på svenska om hur det är att festa, ligga och bli kär som svensk 20-åring från storstaden. Texterna använder sig av lagom poetiska metaforer som målar upp bilder av scener man alltför ofta erinrar sig ha upplevt, när man vaknar med huvudvärk dagen efter festen, och deras videor är en lagom trevlig blandning av provocerande bilder och hipsterfiltrerat kameraarbete.
Helheten blir tematiskt något som känns extremt lättillgängligt för många P3-lyssnare, kanske är det en strategi? Man har ju hört sin beskärda del av manliga lyriker som får ett genomslag när de lyckas sätta sin bakfylleångest i ett snyggt filtrerat ljus. Enda kvinnan som kör samma grej framgångsrikt är väl Veronica Maggio. Men, äsch, det är ju ändå bara pop…
Med sig på scen har Lilla Sällskapet två kvinnliga percussionister. Här ställs jag inför ytterligare ett dilemma då jag aktivt själv jobbar för att hylla och lyfta fram kvinnliga musiker som just musiker och inte objekt. Jag inser att de här människorna egentligen bara är bakgrundsdansare. De är riktigt begåvade instrumentalister men det får inte komma fram. De verkar faktiskt mest vara till för att publiken ska ha något att titta på. Trist. Hade de åtminstone fått köra ett solo så hade jag kanske inte lika lättfärdigt avskrivit dem som lite mer än glorifierade körsångerskor med triangel (på tal om triangel, är det någon som minns Kurt Olsson, denna ”milstolpe” inom svensk tevesexism?). Samtidigt behövs det fler kvinnor med instrument i handen på den svenska musikscenen, vikten av att Lilla Sällskapets slagverkssektion syns i denna, om än sötsura, roll kan inte helt förringas.
Man kan tycka att jag tar i, och det kanske stämmer. Jag har en, på det hela taget, rätt angenäm upplevelse men det finns, som sagt, några dilemman att brottas med.
Kalle Dahlgren
