The Amazing Spider-Man / SF Bio
Premiär 3 juli 2012

The Amazing Spider-Mans spindelman rör sig snyggare än alla tidigare versioner av denna superhjälte på film, när filmen är som bäst så är den exalterande underhållande. Tyvärr vågar den inte löpa (nät)linan ut och slutar som en rolig men feg film vars olika komponenter är för ojämna för att helt tillfredsställa.

Låt oss få en sak ut ur vägen direkt: Det är egentligen alldeles för tidigt att reboota/omstarta sagan om Spindelmannen på film. Sam Raimis trilogi, vars sista del såg dagens ljus så sent som 2007, känns inte daterad och de flesta har full koll på hur Peter Parker blev Spindelmannen. Det känns ibland smärtsamt att sitta igenom ungefär samma scener som vi sett för inte så länge sedan. Med det sagt så förtjänar denna film att bedömas på sina egna meriter och inte bara som en i nuläget onödig film.

Valet av Marc Webb, som tidigare endast regisserat musikvideor och (500) Days of Summer, som regissör var vågat men visar sig vara en vinst. Det finns fantastiska och nyskapande idéer för visuella lösningar i filmen, som till exempel förstapersonsperspektiv i 3D. Tyvärr får vi aldrig riktigt chansen att se om detta visualiseringsgrepp hade fungerat i längden, filmen vågar bara använda sig av innovationen i korta sekvenser (om jag skulle gissa så satte filmbolaget stopp för mer utvidgad användning av greppet i rädsla för att publiken inte vill något nytt som de inte känner igen från liknande filmer).

Att Webbs regi i övrigt är av hög kvalitet är ett plåster på såret. Som alla som sett (500) Days of Summer vet så är det här en regissör som verkligen tänker på tempot i sina filmer, något som också här är uppenbart. Filmens långa speltid flyter förbi följsamt och om det inte hade varit för manuset så hade detta varit en verkligt välavvägd film med chans att nå de högre höjderna i superhjältegenren.

Tyvärr är det nu så att manuset inte fungerar, det känns snarare som en utdragen set up för följande delar i vad som säkert kommer att bli en lång filmserie (så länge biljettintäkterna är lika feta som Kingpin är tjock) än en film som kan stå för sig själv. Allra mest graverande är att filmens skurk, The Lizard, både är tråkigt generisk och visualiserad med filmens i särklass fulaste specialeffekter.

Om Spindelmannen är en av världens mest kända och älskade superhjältar, här i sitt bildmässigt bästa slag, så är The Lizard ett b-alternativ som aldrig kan mäta sig med till exempel Green Goblin, Doctor Octopus eller Venom. Anledningen till att rollfiguren får vara med är troligen att filmbolaget inte, förrän i eventuella uppföljare, vill använda sig av de mer skönt ondsinta rollfigurerna som använts i Raimis trilogi (som olyckligt fuckade upp många av dem i den av skurkar överbelamrade trean).

Skådespelarmässigt så hittar The Amazing Spider-Man en guldklimp i Andrew Garfield som förträffligt förkroppsligar denna yngre inkarnation av superhjälten. Hans kemi med Emma Stone fungerar perfekt och Webb vet hur man skapar charmiga scener mellan unga människor på väg att bli förälskade. Dialog och oneliners är manusets starka medan adaptionen av den övergripande storyn är tafatt, slapp och feg, synd med tanke på att källmaterialets kärlekssaga mellan Peter Parker/Spindelmannen och Gwen Stacy är något av det mest känslomässigt gripande som skrivits i serietidningsväg.

Roliga referenser till filmer som Godzilla och King Kong samt filmens övriga humoristiska inslag roar, sämre blir det när filmen försöker vara allvarlig. Filmens mörkare toner känns mer som urvattnade scener från barnvänliga amerikanske tv-serier om superhjältar än något som skulle kunna tävla med Christopher Nolans mörkermässa i den snart avslutade Batmantrilogin.

The Amazing Spider-Mans är en ängslig franchisestarter som stundvis når samma höjder som ”Spidde” när han svingar sig mellan skyskrapor men, i slutändan, är för feg för att hålla fast fantasin i sitt klibbiga nät. Filmen pendlar mellan en två och en trea men jag väljer det högre betyget eftersom jag inte kan sluta le åt den hysteriskt roliga scen där Spiderman-skaparen Stan Lee gör en cameo som en bibliotekarie som lyckas stå mitt i ett superslagsmål utan att märka ett dugg.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...