Foto: Julia Holst.
The Brian Jonestown Massacre / Debaser, Malmö
27 juni 2012
Det är med ett entusiastiskt vemod jag ser The Brian Jonestown Massacre, vars namn dels hänsyftar till The Rolling Stones-medlemmen Brian Jones men även till det massjälvmord som skedde i Jonestown 1978, äntra Debasers scen. Och ett hav av människor sätts i gungning med Anton Newcombes, frontman i BJM, röst som signal.
Sedan nittiotalets begynnelse och The Brian Jonestowns Massacres uppkomst har bandet präglats av alla avhopp och förändringar inom bandet men också, främst, Anton Newcombes tydliga närvaro. Med visioner som ofta balanserat alltför nära avgrunden har Newcombe navigerat bandet fram till en eklektisk blandning av shoegaze, folkmusik och blues som resulterar i en brusig experimentell sextiotalsinspirerad ljudbild.
Men det är just den ovan nämnda avgrunden som med åren verkat komma allt närmre. Istället för att lyfta och låta oss följa med på en resa i den psykedeliska värld Newcombe varsamt konstruerat blir det ett monotont malande längs den transsibiriska järnvägen. Framförandet känns slentrianmässigt och utan känsla och glädje. Det är helt enkelt en outhärdligt tråkig och, framförallt, lång konsert och mot slutet verkar även de mest hängivna, som i början hurrade vid varje melodiös nyck, något rastlösa.
En ljusglimt är dock Joel Gions överlägsna uppsyn som lojt iakttar massan framför medan han skickligt slår på sin tamburin. Det är han, och enbart han, som med hjälp av sitt skrammel får den eminenta ”Anemone”, från deras i särklass bästa skiva Their Satanice Majesties’ Second Request (1996), att uppnå sin forna magiska glans.
Jag önskar att jag under kvällen kunde fått uppleva något mer som närmade sig den glansen, istället cyklar jag hem med ytterligare vemod. The Brian Jonestown Massacre rör sig varje dag, sakta men säkert, närmare sitt bäst före datum och avgrunden.
Julia Holst
