“i reflect myself in, a sky of white with specks of red, poppy red ruby red, where all is turned from, scentlessness to scent, iris larvae, paradisiacal purity, like liquid metal, pinned up hanging, violet golden wing, currant dew, zohra’s silver wing, skin like paper”, 2012, Astrid Svangren. Foto: Wanås Konst.
Wanås Konst 2012
20 maj – 28 oktober 2012
Inspirerad av skulpturutställningar i Stockholm och Linköping inledde Marika Wachtmeister 1986 arbetet med den första utställningen i Wanås slottspark. Då var det 25 medverkande konstnärer som fick tillbringa en tid på Wanås för att agera sakletare och skapa verk inspirerade av naturen och omgivningarna. När parken nu firar 25 års-jubileum finns sju nya verk att beskåda utöver den permanenta samlingen.
Att naturen har fortsatt utgöra grunden för de olika verken framgår tydligt. Flera av dem har skapats på plats och de olika konstnärerna som har verkat på Wanås har på olika vis hämtat inspiration från naturen och gjort den till en del av konsten.
Sissel Tolaas verk ”Terra Maximus” från 1989 är en kompost av förmultnade boklöv som har glasats in i en rostig järnbehållare. I årets ”Återblick” är det Tolaas konstnärskap som står i fokus. Med hjälp av Headspace Technology har dofterna av de förmultnade löven på ett syntetiskt vis återskapats och går att känna i ett av konsthallens rum. En doft som väcker besökarens sinne till liv och för tankarna till barndom, lekar i skogen och gamla jordkällare.
”The Smell of Fear” är ett annat av Tolaas verk som utgörs av två väggar vilka man kan skrapa och lukta på för att på så sätt få fram olika dofter som har utvunnits ur armhålorna från män som lider av ångest. Sissel Tolaas anser att en doft är en informationskälla som anger så mycket mer än enbart huruvida något doftar gott eller luktar illa. Åskådare kan interagera med konstnären och andra besökare genom att nedteckna olika beskrivningar av doftminnen på en stor vit vägg i konsthallen.
Vid en genomgång av skulptursparken och de konstnärer som medverkat under de 25 år som har gått visade sig att en övervägande majoritet utgjordes av västerländska konstnärer. Numer gör större ansträngningar att även låta konstnärer från övriga delar av världen ta plats i skulpturparken. I år har den indiske konstnären Srinivasa Prasad planterat en 40 meter lång slingrade labyrint som tillsammans formar Prasads signatur på språket kannada.
Tanken var från början att använda sig av bambu för att skapa labyrinten och konstnären menade att 175 cm skulle vara en lämplig höjd då den garanterat skulle vara högre än alla människor. Vissa ändringar fick göras av hänsyn till svenska mått och naturresurser och labyrinten mäter nu 2 meter och är gjord av pilträd. Redan nu är det ett rofyllt nöje att vandra genom Prasads graffitilika labyrint, det ska bli spännande att se hur det ser ut när naturen har fått göra sitt och pilen har växt sig tjockare och den planterade clematisen börjar blomma.
”Jag speglar mig i – en sky av vitt med stänk av rött – vallmoröd rubinröd – där allt förvandlas från – doftlöshet till doft – iris larv – paradisisk oskuld – likt flytande metall – fastnålad upphängd – violett guldvinge – vinbärsfrukt – zohras silvervinge – hud likt papper” är titeln på Astrid Svangrens verk som i enlighet med andra av hennes verk inleds med enstaka ord eller dikter i syfte att förmedla den känsla hon vill frammana hos betraktaren. Olika tyger och trasor hänger ner från de olika skulpturerna som tillsammans bildar verket, något som får det att framstå som mystiskt och nästintill övergivet, tankarna förs till Maria Gripes böcker.
En heldag bör reserveras för ett besök på Wanås som är en optimal plats att strosa runt på under såväl soliga som regniga dagar. En stor del av skulpturparkens tjusning ligger i att besökarna på olika vis uppmuntras att ta in och tillägna sig konsten genom att titta, dofta, känna, skapa och, inte att förglömma, njuta av den medhavda picknicken i de vackra omgivningarna.
Birgitta Dufvander Hellberg
