Lista: Woody Allens 10 bästa filmer

I veckan är det premiär för dokumentären Woody Allen: A Documentary (läs recension här). Om man vill fortsätta sin resa i Woodyhood så presenterar jag här hans tio bästa filmer enligt mig. Av de 46 filmer han har regisserat så har jag sett 45 (den enda plumpen i protokollet är Men of Crisis: The Harvey Wallinger Story som endast går att se på plats i New York på Museum of Television and Radio).

Manhattan (1979)
Lite tråkigt gubbsjuk ibland men också en fantastisk analys av den intellektuellt inklinerade moderna människans oförmåga att vara lycklig eller finna glädje i något annat än att kritisera. Lägg till den där ikoniska scenen med bron och ni har anledningen varför filmen precis slog sig in på listan (jag velade mellan denna och Match Point).

Midnatt i Paris (2011)
Woodys största kassasuccé någonsin och tillika en härligt livsbejakande film om hur gräset inte är grönare på andra sidan, eller, som i detta fall, andra tidseror. Lägg till några hysteriskt roliga porträtt av historiska personer och ni har en film som verkligen förtjänar alla sina hyllningar. (För längre recension klicka här).

Manhattan Murder Mystery (1994)
Kanske en av Woodys mest underskattade filmer. Inte gillad av så många men en av mina personliga favoriter. Upplägget är inspirerat av den fantastiskt charmiga Thin Man- filmserien och innehåller även en massa andra smart roliga filmreferenser. Spänningsmysterium med humor i världsklass.

Harry bit för bit (1997)
Harry bit för bit är som en master class i metaberättande, här är det metalager på dubbelmetalager i en fantastiskt infallsrik film som underhåller allt från cineaster till Communityfans.

Zelig (1983)
Woodys visuellt och filmtekniskt mest häpnadsväckande film. Med en estetik tagen från gamla journalfilmer presenterar Woody en fejkdokumentär om en människa som fysiskt assimilerar sig till den situation den befinner sig i. På ett filosofiskt plan pekar den mot vårt samhälles farliga förkärlek för att ändra åsikt beroende på var vi är och vilka vi talar med.

Annie Hall (1977)
Antitesen till Hollywoodianskt förljugna romantiska komedier där kärlekshistorier alltid slutar med paret förenade i en för evigt frusen kyss. Här får vi istället trovärdigt följa en förälskelses uppgång och fall. Till skillnad från merparten generiska rom-coms, som glömmer bort komedidelen, så finns här genuint roliga stunder som också är rörande.

Kairos röda ros (1985)
En kvinnas tragiska existens förändras när rollfiguren från hennes favoritfilm plötsligt stiger ut ur bioduken och sveper med henne på det romantiska äventyr hon drömt om i biomörkret. Detta blir starten för en underhållande metadiskussion, som rör upp en kaskad av olika känslor, om eskapistisk filmisk fiktion vs. grådaskig verklighet.

Fruar och äkta män (1993)
Woody bestämmer sig för att bryta med klassiska filmregler och låter sig istället inspireras av franska Nya Vågens lekfulla filmestetik för att visa upp människors relationer med en rå ärlighet. Här finns inget filmiskt romantiskt skimmer utan bara samma cynism som man så ofta stöter på eller ser i verklighetens mellanmänskliga relationer. Dialogen är pepprad med insiktsfullt roliga sanningar om individers beteende mot varandra och sig själva.

Små och stora brott (1989)
Det finns ingen gud och inga straff från universumet, människor som utför vedervärdiga handlingar kan leva vidare som förr så länge de inte blir upptäckta. Poes ”bultande hjärta i golvet” är en myt, majoriteten av människor älskar sig själva för mycket och kan leva lyckligt trots att de utfört handlingar som de flesta, inklusive dem själva, skulle se som genomruttna och onda om de utförts av någon annan. En konsekvent film som underhållande och svidande analyserar vad vi som samhälle och människor ser som gott och ont samt bra och dåligt.

Stardust Memories (1980)
Woody lånar smart från Fellinis 8½ när han, med hjälp av sin unika synvinkel och känsla för humor, analyserar skapande, berömdhet och, i slutändan, vad det betyder att existera som människa. Vad som är meningen med livet går inte att svara på, men Stardust Memories gör ett bra försök.

Martin Memet Könick