Sónarfestivalen – DJ:s dyrkas hårdare än den katolska kyrkan

Foto: Anabel Luna.

”Tranquilo señorita” uppmanar en äldre herre då jag flänger uppför den gamla stentrappan i hjärtat av Raval. Det är onsdag. Jag har nyligen anlänt till Kataloniens sprudlande huvudstad och har svårt att ta hans vädjan om att lugna ner mig på allvar. Kanske har jag inte kommit in i mañana-tänket ännu. Min mest överlagda teori är dock att den äldre herrn tycks vara undantaget för stunden. Valmöjligheterna är nämligen oändliga för de kommande dagarna. Vart jag än riktar min blick eller spetsar mina öron verkar fenomenet finnas på allas läppar: Sónar.

Smaka på ordet. Tre dagar fyllda med musik i världsklass. Staden bubblar av liv mer än vanligt. Det finns vernissager, konserter och takterrassfester till att föda en hungrig Möllanpublik gånger hundra. Jag har svårt att förstå hur den äldre herrn kan sitta still där i sina eleganta loafers och skrynkliga linnebyxor.

Jag bor i ett konstnärskollektiv och klyschigt nog har alla namn i stil med Carlos och Anna. Mosaikgolvet är slående vackert, liksom charmen med de knarrande dörrarna och grannens klinkande på den spanska gitarren. Lägenheten ligger precis vid MACBA, ett museum för samtida konst och tillika ett av favoritspotsen för stadens skejtare. Nu, en dag innan, är byggandet av scenerna igång för Sónar by día som hålls alldeles intill.

För kvällskonserterna behöver man åka en kvart med buss för att ta sig ut till den gigantiska anläggningen. Det är nittonde året i rad som festivalen hålls och den beräknas dra cirka 80 000 besökare. Det märks. Musiken strömmar från morgon till kväll och Carlos siesta blir störd.
Diskussionerna i lägenheten går varma. Ska vi se John Talabot eller Peaking Lights? New Order eller the Roots? Die Antwoord eller Hot Chip? Gå på vernissage med grafisk design eller lyssna på katalansk folkmusik? Ska hårtopparna färgas rosa eller blå? Frågorna är många och vi bestämmer oss, för att fortsätta på det klyschiga spåret, för att bara ”fånga dagen”.

Det visar sig vara ett lyckat val. På fredagen hamnar jag på samma uteservering som sydafrikanska Die Antwoord (som visar sig vara lika freaky i verkligheten som i deras videos). Jag upplever euforiska ögonblick då Nicolas Jaar och Friendly Fires spelar. Vi dansar till tunga beats som brottas med melodiösa slingor. I Barcelona dyrkas DJ:s hårdare än den katolska kyrkan. Electrohousen är den mest utbredda genren vilket passar utmärkt för festivalens jargong.

På lördagen blir jag blir imponerad av Maya Jane Coles och Mary Ann Hobbs som skapar kvinnlig DJ-magi. Vi njuter oavbrutet i flera timmar till fantastiska remixar. Bastonerna är hårda och festen pågår natten lång. Att vi tog med oss solglasögonen till festivalen var en självklarhet då vi senare skulle nås av morgontimmarnas första solstrålar.

Lördagens absoluta höjdpunkt är när legendariska New Order äntrar inomhusscenen SonarClub. Som gammalt Joy Division-fan är jag i extas. Jag tror först att jag har nått klimax när Bernard Sumner tar de första tonerna till ”Isolation”. Dock, om möjligt, lyfts jag några meter högre då konserten avslutas med en av denna jords bästa låtar: ”Love will tear us apart”. Närmre än så kommer jag nog inte min tonårsförälskelse.

När jag vaknar upp på söndagsmorgonen (läs; eftermiddagen) är träningsvärken och tröttheten milt sagt påtaglig. Jag har blivit berikad med musikinput och dans för ett ljusår framåt. Festivalen benämner sig själv som ”Advanced Music and Multimedia Art”. Efter tre dagar I musikens och konstens spår kan jag inte annat än att hålla med. Det blir toppbetyg för Sónar. Dock fortsätter det på söndagseftermiddagen ramla in nya meddelanden om olika events som hålls på kvällen. Jag väljer att plocka fram den äldre herrns kommentar och bestämmer mig för att ta det lugnt. Trots allt kan det ju vara bra att samla energi till nästa år.

Caroline Wall