Marina and the Diamonds. Foto: Martin Memet Könick.
HULTSFREDSFESTIVALEN 2012
Marina and the Diamonds / Green Stage
16 juni 2012
Det blir en rätt rolig kontrast när Nationalteaterns minst sagt dammiga (men lite charmiga) proggrock byts av med moderna Marina och hens juveler till indieoperadancepop-låtar på gröna scenen. Regnet öser ner men det hindrar inte ett massivt publikjubel till varenda av Marinas partytricks, den mestadels väldigt unga publiken står och sjunger med i varje textrad, som om hon hade nött in sina hits under lika lång tid som bandet som spelade precis före henne. Ljudvågorna vibrerar oss till värme och snart skiter man fullständigt i att man är kall och våt. Marina vet exakt hur man ska göra för att få alla i publiken att känna sig speciella, ibland påminner hen om fresterskor från gamla film noir-pärlor i förmågan att trollbinda åskådaren. Höjdpunkterna tas från senaste skivan Electra Heart och stavas ”Lies”, ”Bubblegum Bitch” och, framförallt, ”Primadonna Girl”. Under flera stunder får konserten en att känna som att livet faktiskt är en fest (som det föregående bandet på gröna scenen skulle uttryckt det).
Charli XCX / White Stage
15 juni 2012
Den lilla vita scenen förvandlas till en hipp nattklubb i den del av London som alla som tycker att Camden har blivit för ”turistigt” hänger i. Charli XCX är som en positivt perverterad felande länk mellan Sporty Spice och Karin Dreijer. Hens musik ikväll är som ett ”lets go fucking mental”-kaosparty kantat med mörka tankar om ångesten som kanske kommer som en konsekvens när röken skingrar sig och festen är slut. Själv kallar hen sin keyboardbaserade gothiga dancepopmusik för ”dark pop”, ett passande epitet. Konserten förflyttar tillfälligt alla närvarande från den småländska skogen till den metropolitiska atmosfären i favoritstorstaden, en välkommen paus i festivallivet.
The Vaccines / Blue Stage
16 juni 2012
Var så tråkiga att de endast får denna tråkiga mening och inget betyg (för dålig närvaro).
Sleep Party People / Yellow Stage
16 juni 2012
Jag ska inte orda så mycket utan bara hålla med om Konstprettons nyligen publicerade recension av detta fantastiska bands Malmöspelning. Magiskt utan någon hint av tragiskt och så hypnotiskt medryckande att man tror man följt efter Alice till ett weird underland där all bra musik spelas av gungande kaniner som drömmer om Slowdive och Sigur Rós.
Icona Pop / Yellow Stage
16 juni 2012
Som detta band har utvecklats på kort tid vad det gäller liveframträdanden. Golvet gungar så att man tror att det ska gå sönder av alla som hoppar till anthemsmäktiga ”I Love It” och ”Manners”. Tyvärr är ljudet inte av bästa kvalitet och den lilla scenen är alldeles för liten för att alla som vill ska kunna delta i bandets korta men segerrika fest till spelning. I tävlan med Familjen så är detta festivalens största miss vad det gäller scen och vakterna har fullt sjå med att dra ner folk som försöker hoppa över kanterna.
Noel Gallagher’s High Flying Birds / Blue Stage
16 juni 2012
Ovan ser ni två betyg. Tvåan är till konserten som helhet. Framträdandet lyfte aldrig riktigt, det var inget fel på Noels spelhumör men hens låtmaterial håller inte.
Fyran är till den fantastiska festivalstämning som uppstod när hen spelade en av konsertens få bra låtar, nämligen Oasis ”Don’t Look Back in Anger” (som Noel även sjöng när hen och Liam var ”on speaking terms” och hade ett band tillsammans). Jag och resten av Hultsfred stämde in och publikhavet kokade av samhörighetsskapande festivalatmosfär.
Azure Blue / Yellow Stage
16 juni 2012
I said I’d give an eye for you,
but that was just a lie.
I said I’d be the catcher in the rye for you,
but that was just a lie.
I said I’d fight and die for you,
but that was just a lie.
I said I’d steal the sun from the sky for you,
but that was just a lie.
I just closed my eyes for you.
När jag blundar och sjunger med i ovan textrader glömmer jag att konserten som helhet är en besvikelse, några riktigt finstämda höjdpunkter upplevs men också en känsla av att tyngdpunkten ligger på att bandet vill ta sig igenom spelningen utan att göra bort sig.
M83 / Blue Stage
16 juni 2012
Ljusshowen under spelningen var en klar femma och en episk avslutning av en bra festival. Musiken kändes dock, precis som bandet, något schizofren och ängsligt sökande efter en identitet. Ibland lika fantastisk som känslan när du för första gången insåg att du är älskad av den du älskar, ibland lika tråkig och intetsägande som muzaken i en hipsterklädaffär där personalen stirrar snett om du inte har sotarmössa på huvudet och bockastyrecykel på axeln.
Martin Memet Könick
