HULTSFREDSFESTIVALEN 2012
The Soundtrack of our Lives / Blue stage
15 juni 2012
Förra gången jag såg The Soundtrack of our lives i Hultsfred, 1996, spelade de i Teaterladan mitt på dagen. Det var en av deras allra första spelningar som band, efter att det legendariska garagerockbandet Union carbide productions, där flera av medlemmarna huserat tidigare, hade imploderat. Som de unga garagefans vi var hade jag och min vän skrivit ”Ebbot lever!” med tusch på våra bara bringor där vi stod längst fram. Den spelningen var närapå legendarisk och i samma veva släppte bandet dessutom sin första EP, Homo Habilis Blues. Nu, 16 år senare, är samma band ute på sin avskedsturné. De har fått ungefär samma speltid som då och man kan lätt konstatera att det inte heller har hänt speciellt mycket med bandets sound sedan dess. På gott och ont. Ebbot sjunger som alltid fantastiskt men helhetsbilden dras ned av lite plumpa försök till skämtande och av att hans bandkollegor gillar att riffrocka mer än att försöka nå svänget som alltid varit bandets trademark, i deras bästa stunder. De riktiga highlightsen inträffar också när man plockar fram ett knippe låtar från debutåret; ”Galaxy grammophone”, ”Mantra slider”, ”Gran Canaria” och, framförallt, ”Instant repeater 99″. All cred till TSOOL dock, de gjorde sin grej och lyckades stundtals låta som idolerna i 60-talets blandning mellan garagerock och psychedelica. Men det är sannolikt rätt läge att call it quits nu. Vad Ebbot ska ta sig för framöver blir dessutom väldigt spännande att följa.
Katzenjammer / White stage
15 juni 2012
Jag har svårt att se bättre förebilder än de fyra medlemmarna i norska Katzenjammer. Med ett sound av lika delar alt-country, norsk folkmusik och balkantoner och dessutom en scennärvaro som är svåröverträffad får de hela Teaterladan att dansa på fredagseftermiddagen. Att samtliga bandmedlemmar dessutom är multiinstrumentalister förstärker ännu mer poängen att kön inte har med musikaliska egenskaper att göra. Man byter friskt runt mellan dragspel, mandolin, gitarr, piano, balalaika bas, trumpet, kazoo, melodica, banjo, trummor och annat. När man dessutom öser beröm över sin publik och vill tacka den genom att köra en svensk låt i form av Ronja rövardotter-themet är det svårt att inte le stort och göra något så förbjudet som att dansa långdans med resten av publiken.
Bombay Bicycle Club / Blue stage
15 juni 2012
Svårt NME-hajpade Bombay Bicycle Club har hunnit få åtminstone ett par år på nacken nu sedan debuten med EPn The Boy I Used to be från 2007. Det är nog bra. Man har mognat (på det bra sättet) i sitt sound och i de bästa stunderna låter man som en lillebrorsa, i dess fulla betydelse, till Wedding Present! I vissa stunder ligger man dock närmare den extremt trötta retrohajpen kring Gang of Four som var stor för några år sedan. När de står på scen på fredagen är det dock den positiva sidan av deras sound som får mest uppmärksamhet. Publiken är också stor, även ifall det är svårt att veta hur många det innebär ett år när festivalen än så länge inte offentliggjort några siffror och enligt flera tidningar kämpar för sin existens. Ifall man får önska en fortsättning i bandets utveckling så skulle jag råda dem att renodla det mässande gitarrsound/pratsång i Wedding present-anda snarare än postpunk/punkfunk-linjen som verkligen sjunger på sista versen.
Fanfarlo / White stage
16 juni 2012
Londonbandet Fanfarlo har med sina två fullängdare Reservoir och Rooms Filled with Light etablerat sig som ett tämligen habilt indieband. Referenserna inbegriper allt från Neutral Milk Hotel till Belle and Sebastian. När de kör sitt entimmes-set på White Stage så bjuds vi också på det poppiga och bleckblåsiga sound som skivorna visat på. Det är trevligt och stämningen är god. Att det aldrig riktigt vill lyfta till något mera är en annan sak.
Fredrik Egefur
