Hultsfredsfestivalen – The Cure ÄR botemedlet

Foto: Martin Memet Könick.

HULTSFREDSFESTIVALEN 2012
The Cure / Green Stage
15 juni 2012

Det hade blivit ljust. Tre timmars botemedel mot allt som är fel med världen hade framförts av The Cure på Hultsfred 2012. Jag var så fylld av känslor. Jag hade sett något av det bästa jag någonsin upplevt i musikväg.

Om inte presstältet hade stängt direkt efter spelningen (de är förlåtna, klockan var typ 4) och hindrat mig från att skicka iväg en exalterad recension till vår webbredaktör, så hade följande varit Konstprettons hela recension: Jag skulle kunna dö lycklig nu. Bara under ”Pictures of You”. För att The Cure var, kommer alltid att vara och, framförallt, ÄR botemedlet mot dina åkommor. Det kan vara det bästa någonsin i konsertväg. Det räcker, det finns inte fler ord. THE CURE FTW, tack Hultsfred!

Jag väljer att återge dessa djupa, haha, funderingar för att det pekar mot en känsla, mot ett tillstånd. Tillstånd som egentligen bara kan besudlas av ord, för att de är så pura. Den mest ärliga reaktionen som jag även nu, när ruset från musiken och ögonblicket lagt sig, håller med mig själv om. The Cure på Hultsfred 2012 kommer att gå ner i historien som en av de bästa spelaningarna på svensk mark, någonsin. I alla fall i min bok!

När Robert Smith avslutar konserten med ”Boys Don’t Cry” så gör han det med de ungefärliga orden att ”polisen vill att vi ska sluta, så jag antar att detta blir sista låten”. Bara där har du kärnan i varför The Cure är mer än ett band, de älskar musiken lika mycket som sina fans. För man kör inte låtar i tre timmar för pengar, man gör det för att man älskar musik och älskar att framföra dem.

Vilken festival som helst hade varit nöjd med en 1-timmes konsert där bandet kör sina hitlåtar, publiken växte märkbart varje gång bandet körde någon av sina mainstreamiga crossoverhits som ”Just Like Heaven” och ”Friday I’m in Love”. Inget fel med det, de är härliga floorfillers som, till exempel, jag ofta spelar när jag vänder skivor. Poängen är att det hade räckt för de flesta. Men The Cure kör på för att de vill köra på, för att de älskar vad de gör. Robert Smiths röst låter lika bra som alltid, jag skulle vilja ha hans konserveringsrecept. Han skulle kunna hålla på till Hultsfred 2013 utan stopp och många skulle stannat.

Inledningen med ”Open” och ”High” är något trevande men fortfarande fantastisk men snart bränner det till med trippeln ”The End of the World”, ”Lovesong” och ”Push”. Jag och flera runtomkring mig börjar spontankramas, det är som att våra känslor inte räcker till, jag känner mig på de bästa av sätt emotionellt utmattad. Jag kan inte förstå hur jag ska klara av resten av konsertens attack mot mina sinnen utan att svimma.

Teknikstrulet under ”From the Edge of the Deep Green Sea” (bandet hör inte att vi inte hör) kommer därför nästan som en välkommen andningspaus. Givetvis blir man lite besviken när ”Three Imaginary Boys” bara påbörjas utan att avslutas, eftersom bandet blir varse att något var fel under förra låten. Efter att Smith frågat om vi hör nu, besvarat med ett rungande ”JA”, så släpper han istället lös ”The Hungry Ghost” för att fortsätta med ”Play for Today” och en fantastisk version av den odödliga ”A Forest”.

Snart hör vi inledningstonerna till ”Pictures of You” och här finns inga ord, det är som att hela din personliga Tree of Life-film spelas upp i huvudet, man känner sig som ett med sin egen och världens historia och framtid, som att meningen med existensen är just detta ögonblick.

”Lullaby” och ”Friday I’m in Love” lyser upp natten snart därpå och när bandet avslutar med ”End” så känns det som slutet av konserten. Men detta är ju Cure så snart kommer de in och kör ”The Top”, för första gången live sedan 1984, för att gå ut igen. Men just det, de är ju The Cure (har jag sagt det?), så de kommer in igen och kör sex låtar till. När ”Boys Don’t Cry” ringer ut tittar jag mig runtomkring, alla ler alla är glada. Jag citerar mig själv: Det räcker, det finns inte fler ord. THE CURE FTW, tack Hultsfred 2012!

Martin Memet Könick