Foto: Martin Memet Könick.
HULTSFREDSFESTIVALEN 2012
Stone Roses / Green Stage
14 juni 2012
Stone Roses comebackrunda har mötts med ganska blandad respons än så länge. Då vi vet att bandets förra turné slutade med att hela bandet imploderade, i mitten av 90-talet, är det givetvis en smula oroväckande. Och det är inte det enda molnet på himlen i sammanhanget. Band som återförenas en sista gång för att kirra pensionsförsäkring går det snart tretton på dussinet av.
Men för oss som satt hemma och läste Andres Lokko rapportera från Stone Roses legendariska Spike island-spelning 1990, när Madchesterhysterin nådde sin kulmen, så är det här bandet lite för stort för att riskera att besudlas av en medioker comeback. I vilket fall, då Hultsfred vann ett, enligt ryktet omfattande, budgivningskrig med Way Out West om bandets enda Sverigespelning så står då Ian Brown tillslut här på scenen vid Hulingen och vädret är exakt sådär fantastiskt som det egentligen bara kan vara i Sverige vid en sjö, just innan skymningen sätter in.
Ian Brown är en grånad legendar med sina styrkor intakta. John Squire har (tillfälligt) lämnat sin konstnärskarriär, Mani har slutat i indiepopens all star-band Primal scream och Reni har, tja, ja vet inte – slutat slacka kanske. Inledningen med ”Love Spreads” är överraskande, enligt alla setlists från turnén så brukar de köra den näst sist. Vilket varit bra då den länkat ihop bandets båda olika sidor, eller faser om man så vill – det gick trots allt ett halvt decennium mellan deras båda skivsläpp.
Nu funkar den sådär, att Squire fortfarande är för förtjust i Led Zeppelin, snarare än Simon and Garfunkel, blir tydligt och dessutom tar det bort lite av det monumentala som det innebär att inleda med den vanliga ”I Wanna be Adored”, en av världens kanske tio bästa låtar någonsin, och ständigt förekommande i en hel generations indiekanon.
”I Wanna be Adored” spelas istället som låt nummer två och sen löper det hela på med habila versioner av ”Made of Stone”, ”Standing Here” och ”Ten Storey Love Song”. Dock vill det inte riktigt lyfta. Och i ”Fool´s Gold” låter man jammandet rinna ut i ett enda stort jaså? Squire gitarronanerar och Brown ser rent uttråkad ut med sina maracas. Reni sitter med sin fejk-dreadperuk och verkar gilla läget med sitt spexlakoniska humör. Dessutom är volymen på tok för låg. (Note to Hultsfred – ibland är det värt att ta lite böter för att kunna höja volymen. Se hur WoW gjorde med My Bloody Valentine.)
Men sen händer det något, med Waterfall som tionde låt verkar man på något sätt komma överens om att det faktiskt finns en anledning till den här comebacken, en kärlek till den uppdaterade popmusik som var bandets riktiga trademark (inte flirtarna med klubbmusiken, som alltid varit överskattade). ”Don´t Stop” följer på det och sen kommer ”This is the One”! Plötsligt är Brown åter världens bästa publikdomptör. På sitt arroganta, monkeydansande sätt kickar han igång partyt 4-real.
Squire får hålla sig på mattan med sina gitarrövningar. Mani (och Reni) får mer utrymme att visa hur rytmsektionen alltid varit central, även i den poppiga sidan av materialet. Och så refrängen, herregud. THIS IS THE ONE! Jag är 17 år igen och allt är möjligt. Mina nyfunna kompisar i publiken dansar med och vi sjunger refrängen, om och om igen. Nu gör det inget att jag missade Stone Roses spelning -91, hojtar jag! Nä, det gjorde vi också hojtar de tillbaka, fast vi var å andra sidan inte födda då.
Som sista låt kommer den magiska ”I am the Resurrection” och jag dör en smula. Eller, en smula? Jag vet i fan inte var jag ska ta vägen. Jag är återuppståndelsen, jag är ljuset sjunger Ian. Och, hell yeah! Indiepopen som vi känner den kulminerade möjligen under det tidiga 90-talet, men liksom all bra kultur kommer de klassiska verken att överleva. Jag är glad att jag fick göra en slags bokslut med det här bandet. Och dessutom bidra till Renis pensionsförsäkring.
Fredik Egefur
