SCUM – ”Akt 2 är resten av era liv”

Foto: Michaela Larsson

SCUM / Moriska Paviljongen
12–13 juni 2012

Valerie Solanas SCUM-manifest och den uppmärksammade uppsättningen av detta, producerad av CP (Counterforce produktion) och Turteatern, har tagit sig från Stockholm till Malmö och Moriska Paviljongen. Produktionen har varit hårt diskuterad i media.

Martin: Det är bara att erinra den clownartade diskussionen i tv-programmet Debatt (som så ofta i det programmet) där kritiska röster klagade på manifestets och uppsättningens innehåll och förstörande karaktär, utan att ha försökt att sätta sig in i problematiken de uppmärksammar eller på vilket sätt de gör det, för att förstå att detta är en text som många har uppfattningar om utan att faktiskt läst manifestet eller sett uppsättningen. Så detta är en uppsättning som behövs visas för att folk ska få chans att skapa sig en egen uppfattning, tack Moriskan för att ni tog den till Malmö.

Michaela: Vi kvinnor fick komma in i lokalen först. Vi fick sätta oss på våra stolar. Ta vår plats. Andrea Edwards går upp på scen och förklarar att det är viktigt att vi sitter skönt och har det bra. Att det här, föreställningen, är för vår skull. Sedan ger hon oss alla vindruvor.

Michaela: Männen står fortfarande ute i foajén och väntar när Andrea låter meddela att de snart är välkomna de också. ”Vi kan väl ge dem en applåd nu när de kommer in, det är de ju så vana vid.” Vi kvinnor skrattar och med en ihärdig applåd välkomnas den manliga delen av besökarna. Fast de får inga vindruvor av Andrea. Eller någon omtanke. De är inte så många, men Andrea säger ändå att de är modiga som vågat komma hit.

Martin: Det glöms ofta bort att SCUM-manifestet, förutom sin kritik mot patriarkatet, är en krigsförklaring mot krig, kapitalism, religion, filosofi och konst. I alla fall så som dessa företeelser definieras av män. CP/Turteaterns uppsättning visar detta på ett utmärkt sätt. Scenen är försatt till mitten av lokalen, kvinnor sitter på den sida av scenen som har normal belysning och är skönast medan män sitter på den andra sidan, belysta och placerade för att bli lika exponerade som kvinnor ofta är i skönhetstävlingar eller realitysåpor.

Michaela: Den manliga sidan är upplyst medan den kvinnliga är nedsläckt. Detta gör att männen blir mer utsatta i sin position. De är inte betraktare utan ofrivilliga deltagare i föreställningen. Andrea sätter på dem clownhattar, high five:ar ironiskt, interagerar med dem. Somliga män ser en aning besvärade ut av denna situation medan de flesta behåller sitt lugn. Tillslut ber hon dem läsa en rad ur manifestet högt: ”Jag är en skit, en anspråkslös skit”, säger de i kör. ”Jag såg att de flesta sa det, och jag såg precis vilka som inte gjorde det…” avslutar Andrea. Vi kvinnor skrattar. Och analyserar i tysthet detta lilla sociala experiment.

Martin: Den smarta regin och, framförallt, Andrea Edwards fantastiska huvudroll levandegör en text som fungerar som ett superspetsat debattinlägg. Uppsättningen understryker en ideologisk ståndpunkt som är så motsatt till det patriarkala samhället att många, de som inte är speciellt intresserade av feminism eller politik överhuvudtaget, väljer att gräva ner huvudet i sanden och lita på att vad manifestets belackare säger är sant. Enligt samma mekanism som får ”den stora massan” att välja att INTE se att samhället vi lever i inte är jämlikt. Att vi kommit längre med jämlikheten än på stenåldern, eller 1950-talet, är ingen anledning att nöja sig. Ett samhälle är ojämlikt om det är det, och det är det, trots att det är mindre ojämlikt än innan.

Michaela: Andrea går igenom SCUM, ord för ord. Det är fascinerande och säkert berättat utan en antydan till varken förvirring, felsägning eller glömska. Bakom männen syns en projektion med SCUM-manifestets utgörande grundpelare: ”Mannen är ansvarig för:” och hon går igenom faderskap, isolering, undertryckandet av individualitet, konformitet, auktoritet med mera. Valerie Solanas tankar, hennes manifest. Fastän att det nästan är 50 år sedan SCUM skrevs är det träffande och aktuellt.

Martin: Genom grepp som, till exempel, att försätta en scen utanför lokalen (Edwards skriker ut delar av texten till oinvigda förbipasserande medan vi i publiken får se det på en skärm) så känns materialet hela tiden levande och lättfattbart. Alla i publiken, oavsett om de håller med eller inte (som de två medelålders män som var de enda som inte ställde sig upp för att applådera efter föreställningen), får något att tänka på, något att diskutera. Det går inte att gå ifrån föreställningen oberörd eftersom den är så välplanerad och tempomässigt fläckfri. Edwards förmåga att improvisera och engagera publiken, utan att tappa bort texten eller förlora siktet på mål, är imponerande.

Michaela: Höjdpunkten är när Andrea springer ut från Moriska Paviljongen med en megafon. Hon proklamerar ut en ganska stor del av manifestet till alla människor i Folkets Park. Någon i produktionsteamet filmar henne och vi inne på Moriskan får ta del av utomhusavstickaren via direktlänk till projektorn. Det hela känns filmiskt meta när någon skriker åt henne: ”Äru helt sjuk i huvudet eller?!” Alla skrattar. Händelsen är i förväg planerad av produktionen men känns väldigt spontan, precis som att någon faktiskt går förbi utan att veta att vad den ser och hör är en del av en teaterföreställning.

Martin: Visst är SCUM-manifestet en på flera sätt upprörande text, men den rör upp känslor på ett fördelaktigt sätt som pekar mot samhällsproblem som behöver uppmärksammas och diskuteras. Den kritiserar samhällsnormer som är så djupt rotade att de inte syns för merparten av människorna i vår värld. Den kritiserar det patriarkat som bygger på att förtrycka den del av befolkningen som inte är rika, vita män. Det är bra, det behövs.

Michaela: En del provoceras av SCUM. En del tycker det är skit. Andra tycker det är genialiskt. Jag tycker det är att fördumma människor när man säger åt dem vad som ska läsas, visas på gymnasium och kulturhus, diskuteras eller inte, genom att anta att vi inte själva är kapabla till kritiskt tänkande eller att sätta SCUM i ett sammanhang. Ett sammanhang där färdiga strukturer avgör vår tillvaro. Ett sammanhang som skapas av män. För män. Åt män.

Martin: Att det är lätt att punktkritisera manifestet med hjälp av lösryckta citat, som utan sin kontext kan låta helt uppåt väggarna, betyder inte att manifestet är vad dess kritiker, de som ofta varken läst Solanas text eller sett den aktuella uppsättningen, säger att det är. CP/Turteaterns uppsättning är den perfekta introduktionen till en text som fördelaktigt belyser och sätter igång diskussion om problematik som alla, oavsett kön, bör fundera på om vi ska utvecklas och frodas som samhälle.

Michaela: Andrea börjar bli klar med sin uppläsning av SCUM-manifestet. ”Akt 1 är snart slut. Akt 2 är resten av era liv.”

Ridå.

Föreställningen visas även onsdagen den 13 juni på Moriska Paviljongen.
För mer info se: www.moriskapaviljongen.se

Martin Memet Könick och Michaela Larsson