”Svårt att spela punkare när man är 45” – Intervju med John Essing

Illustration: Joel Sudden Lundvall.

Det är en kall tisdagseftermiddag tidigt i juni. Jag har bjudit hem Johnny Essing, den ena av bob hunds två gitarrister, på kaffe och hembakade kanelbullar för ett snacka om bandet och att spela rock i tjugo år. bob hund har sin tredje Malmöspelning sedan återkomsten 2008, på Moriskan dagen därpå. Han är punktlig och dyker upp i lång manchesterrock och en rutig hatt på den kala hjässan. Vi sätter oss i köket. Han är lugn, men fokuserad. Det är fullt schå just nu. bob hund är ute på en mindre turné och spelar av och till under hela sommaren. Deras senaste skiva Låter som miljarder släpptes i februari och i dagarna lanserar John Essing sin egen soloskiva Mörka Ljuset på Psychic Malmö.

Ni gjorde ju comeback för tre-fyra år sedan och fick ny ung publik samtidigt, hur gör man det?
– Jag vet inte. Vi hade en paus och sen gjorde vi en skiva och började spela lite igen, och då tänkte vi ”nu kommer det bara vara dom som såg oss förut, som står längst bak i baren och dricker lite öl”. Men så var det helt plötsligt nya kids som stod och tittade. Så det är allt från sextioåringar till sjuåringar. Hur man gör det … Ja, de känner ju någonting när de lyssnar på musiken, som inte bara är till för en viss åldergrupp.

Var det skönt att ta den där pausen?
–Ja. Det var tvunget.

Ni räds heller inte att spela de gamla nittiotalshitsen, vilket annars brukar vara fallet med många tjugoåriga rockband – att de gamla låtarna inte återvänder förrän ytterligare tjugo år senare. Beror det på pausen?
– Kanske. Nu har vi så mycket låtar att det är svårt att få ihop låtlistorna. Men det blir bra set. Och man lägger in nytt blod i de gamla låtarna. Det svänger lite mer nuförtiden. Vår andra/nya trummis, Christian (Gabel) och Mats (Hellqvist, bas) får ihop det väldigt bra, på ett sätt som vi inte hade förut. Det svängde på ett annat sätt då. Men de där låtarna är ju bra, och de har sin plats. Och vi får ett sådant spektrum, vi har liksom alla sorters låtar. Vissa vilar man ett tag och vissa repar vi inte. Vi säger bara, nu kör vi den! Som ”Allt på ett kort” till exempel. Den fick vi ta bort ett tag, men nu är den med igen. Den är så viktig. Det är som en stark grundsten till identiteten så den kan man liksom inte tröttna på.

Ni har ju ändå kört i tjugo år nu, orkar man fortfarande?
– Jaja! Det gör man absolut! Det är nästan roligare nu. Fast på ett annat sätt. Om man jämför med början så var man inne i någon sorts tokig dimma. Det är man inte riktigt längre, det är en annan dimma. Det är lite lugnare.

Lite fler städade hotellrum?
– Ja, så är det ju. Thomas (Öberg, sångare) höll ju på att slå ihjäl sig där ett tag så han var tvungen att börja ta det lite lugnt.

Han bröt foten?
– Ja, foten, armar …

Och höll på att bli inlagd på psykhem?
- Ja, det var en konstig historia. Sedan tror jag kanske att det är svårt att fortsätta som innan. Någon liten slags värdighet kan man ju tänka sig infinner sig … Det är svårt spela punkare när man är 45. Man behöver inte bli tråkig eller stel, men jag tror att han försöker hitta ett sätt att ta det där vidare. Det gör vi andra också, jag har i och för sig aldrig flängt omkring så mycket på scen – jag satt ju ner de första åren.

Han bygger dock fortfarande torn av monitorerna och klättrar upp och har sig.
– Haha, ja det där gillar han. Jag fick faktiskt en kon i huvudet för första gången i lördags, i Huddinge Ishall. Jag trodde jag skulle svimma! [skratt] Man är lite äldre helt enkelt, tröttare, men det är klart man orkar liksom, det är ju jävligt roligt. Man bryr sig om varje ton och sekund, fortfarande.

Ibland snackar man om bob hund som ett av de viktigaste rockbanden under 90-talet, hur känner du idag – är er musik fortfarande viktig, i ett större perspektiv?
– Det är svårt för mig att veta vad andra tycker om musiken. Vad den ger för intryck. Men jag tror att den är viktig för vi fortsätter på något sätt att utveckla det vi startade med. Jag tror att det är viktigt att visa att man kan göra andra saker än vad som finns. Nu har ju vi, mest sedan senaste skivan, gått lite mot ett normalt sound kanske.

Normalt?
– Ja, vi tycker det. Inte lika taggit ljud på allting, inte lika brötigt och skramligt. Det känns mer som det har städats upp de senaste åren, eller vad säger du?

Jo, eventuellt. Men det tänker jag också har att göra med producenten, kan det stämma?
– Jo, kanske, men det var också lite av ett uppror för oss att göra en lite mer slick skiva. Men den är fortfarande viktig, musiken. Speciellt Thomas texter är väldigt viktiga.

Jag tycker mig höra mycket satir i texterna på senaste skivan. Thomas är lite bittrare, eller kanske indignerad snarare?
– Ja, lite så – och lite ledsen och sne. För att det känns som att det blir hårdare överallt. Han är lite upprörd och sorgsen över det som försiggår.

Hur har arbetet med sista skivan gått?
– På sista skivan är det väldigt mycket Tore (”Cardigans-Tore” Johansson, producenten) och Thomas som byggt ihop skivan. Sedan spelar vi allihop. Men det var också en grej vi ville prova, vi har inte spelat in så mycket tillsammans helt enkelt. Tore har jobbat väldigt mycket, ibland vet man faktiskt inte vem det är som spelar, men det svänger ju och då är det bra!

Men saknar man inte det, att sova i studion i en vecka?
– Nu kan man ju jobba i olika städer och skicka filer och spela in i olika studios. Men magin kan uppstå ändå, på olika sätt. Men vi märker att när vi ses och spelar att det händer andra saker direkt. Det blir en intimitet som man inte annars får. Men man kan göra både och, sova på madrasser i en vecka och skicka filer. Man får blanda, men man kan sakna det ibland.

Låter det väldigt annorlunda live?
– Ja, inte väldigt annorlunda, bara att det är lite mer elektriskt på skivan.

Och ingen buss har ni längre, när ni turnerar?
– Nä, vi åker mycket tåg. Till Norge flyger vi. Men det kan man också sakna, den gamla bussen. Men den var så kall och lät … Vi mätte upp 110 decibel inuti bussen. Sedan kan man ju hyra en nightliner, men de kostar så mycket att man inte får något gage.

Och nu ska ni spela i Malmö igen, senast var väl Malmöfestivalen. Är det roligt att spela i Malmö, blir du patriotisk?
– Ja, man känner sig ju sig hemma. Jag har bott här i sju år snart. Så det är rätt länge.

Men ni är ändå rätt spridda?
– Tre i Stockholm och tre i Skåne. Och Jonas hänger i Thailand halva året. Han har ett internetcafé där.

Hur trivs du i Malmö då?
– Jag tycker om Malmö, det händer mycket musikaliskt och konstnärligt och det är lätt att få reda på saker som händer. Det finns så mycket olika band på olika ställen och jag tycker det är jävligt fantastiskt, måste jag säga. Man hinner ju fan inte med, alltså.

Det finns hopp?
– Det finns ett stort hopp! Och det kanske inte hade varit lika enkelt om det hade varit en större stad. Och så lär man känna folket lite enklare än i Stockholm. Stockholmare är lite oroligare och håller sig mer för sig själva. Malmö är lite mer bonnigt kan man säga, i positiv bemärkelse, och det är skönt. Folk släpper in en. Men det börjar bli lite för litet för mig, fast jag kanske har mer problem med Sverige än själva staden jag bor i.

Jag läste ett reportage om er från ca 1996 av Jan Gradvall där han börjar med att lista bandet med för- och efternamn, ålder och arbetslivserfarenhet. Då står det att du jobbat som, bland annat, gårdskarl, VVS-lärling, modell, makadamgrävare, trädgårdsarbetare, kopparskrotsorterare, vaktmästare och snöskottare. Det är ju verkligen det mesta! Men ni var ju lite äldre när ni slog igenom.
– Ja, 27 kanske jag var, och det var ju rätt gammalt. Man har ju levt ett helt liv innan. Men jag har inte jobbat sedan -89 (skratt). Men det sista hederliga arbetet jag hade var nog gårdskarl på Grand Hotell.

Hur var det?
– Jo, jag tyckte det var lite härligt. Man kom dit vid halv sju på morgonen. Då spolar man av runt hela hotellet, sedan gick man runt med en kille hela dagen och hämtade avfall. Sedan drack man några öl till lunch, på kajen mitt emot, åt en kakbit från konditoriet. Men jag var problematisk och fick sparken, jag låg mest och sov på vindsförrådet och spelade på flygeln. Det höll väl ett halvår kanske. Det var ju härligt.

Och sedan började du spela med bob hund? Det går en historia om att du var skyldig Mats en hunka och tvingades repa med bandet?
– Ja, så var det. Jag hade inga pengar. Jag gick omkring i en sliten sommarkostym och några träskor jag hade hittat i en lägenhet och letade fimpar på Östermalm. Det var det läget jag var i. Så Mats sa en dag att ”nu följer du med och repar, annars får du ge mig den där hundringen”. Och det gick ju inte så jag följde med. Och det var ju bra!

När visste du att du ville bli rockstjärna?
– Jag hörde en låt i plugget vid skåpen, ”Holidays in the sun” med Sex Pistols, som jag tyckte lät jävligt bra. Så jag började åka skateboard och spela punk, gjorde min första turné i nian. Det var bra. Musik är en så starkt konstform, så tredimensionell. Jag kände väl att jag behövde det där för att leva, helt enkelt.

Kalle Dahlgren