Moonrise Kingdom / SF Bio, Spegeln
Premiär 6 juni 2012
Distribution: NonStop Entertainment
Wes Anderson kan vara för quirky sitt eget och publikens bästa men i de fall när han lyckas smälta samman sina skruvade stilistiska infall med hjärta och hjärna så blir det ofta riktigt bra. Moonrise Kingdom är ett sådant fall.
I den aktuella filmen hittar Anderson samma emotionellt pulserande aorta som pumpade igång känslorna i The Royal Tenenbaums och, framförallt, Rushmore och Den fantastiska räven. Knasigt egensinniga rollfigurer härjar fritt, men de har en verklighetsförankring som gör att de blir mer än bara underfundiga karaktärer att hänga upp referenser och stilgrepp på (som i Life Aquatic och The Darjeeling Limited).
Formmässigt är Andersons filmer alltid intressanta med en populärkulturell och filmisk medvetenhet utöver det vanliga. Moonrise Kingdom spelar ibland som ett mixtape av iscensättningsteorier men som en röd tråd filmen igenom löper en hyllning till teater, framförallt Bertolt Brecht och alienationseffekter (eller verfremdungseffekter om man vill vara strikt Brechtiansk).
Alienationseffekter som en allvetande berättare, i form av en torrt rolig Bob Balaban, som i bild informerar oss om var vi är, vad som hänt, vad som händer och vad som kommer att hända. Precis som att berättaren adresserar publiken direkt så bryter flera av de andra rollfigurerna igenom den ”fjärde väggen” för att titta på eller tala till oss direkt. Dessa och andra stilgrepp fungerar i sig själva och i symbios med filmens mer traditionellt iscensatta scener, något som gör hela Moonrise Kingdom formalistiskt fräsch.
På tal om alienation så är det precis vad våra unga huvudprotagonister, en föräldralös kille och en våldsamt lagd tjej, genomlider på en liten ö utanför New England i mitten av 1960-talet. Tillsammans bestämmer de sig för att rymma, han från sitt scoutkollo och hon från sin familj, för att leva tillsammans i vildmarken. Snart är hela ön involverad i sökandet efter de tu, ett letande som försvåras av en snabbt annalkande jättestorm.
De två unga och filmdebuterande skådespelarna i huvudrollerna (Jared Gilman och Kara Hayward) är bra och perfekta för sina roller. Runtomkring sig har de en skådespelarensemble som inte går av för hackor: Frances McDormand, Edward Norton, Bruce Willis, Tilda Swinton, Bill Murray, Jason Schwartzman och Harvey Keitel verkar alla trivas som kängurubebisar i sin mammas pung med Andersons personregi, oavsett storleken på deras roller gör de inspirerade insatser som mer eller mindre skruvade karaktärer.
Moonrise Kingdom är en av Wes Andersons intressantaste fullträffar. Filmen blandar hjärna och hjärta, estetik och känslor samt nytt och gammalt för att skapa en totalt bedårande filmkreation.
Martin Memet Könick
