Foto: Press.
Nationalteaterns Rockorkester / Babel
1 juni 2012
Under förevändningen att recensera Nationalteatern har jag tagit mig till Babel denna småregniga fredagskväll. Men jag inser snart att det inte finns mycket att recensera. Nationalteaterns Rockorkester är ett revivalband som spelar 40 år gamla låtar, vad ska man säga som inte redan sagt om en av Sveriges nationalklenoder?
Lokalen är knökfull, ålderspridningen är rejäl och peppen är hög (även om man märker att den äldre hälften av publiken verkligen ogillar att trängas). Konserten är bra, kända melodier följer på varandra och alla är glada, men när dessa gubbar spelat samma låtar i 40 år så finns det inte så mycket som kan gå fel. Den energi som de själva inte orkar bidra med finns i publiken, i överflöd. Alla närvarande kan alla låtar, inklusive jag själv, det blir snudd på absurt när basisten Nikke Ström frågar retoriskt vilken tonart en låt går i och någon i publiken börjar skandera ackordföljden.
Ulf Dageby är 66 år gammal och ser inte en dag yngre ut. Han jobbar på efter bästa förmåga, men det är väl tur att Mattias Hellberg sedan några år sjunger de flesta låtarna. Jag tycker att Mattias Hellberg har en av Sveriges bästa klassiska rockröster, och han är som gjuten att sjunga proggiga rocklåtar, daterade 1972, om att knarka.
Det finns egentligen inte mycket att säga om Nationalteaterns Rockorkester på scen idag. Jag ser det istället som ett tillfälle att reflektera över musiken som sådan. Texterna är löjligt aktuella fortfarande. Med undantag för några daterade ordval så beskriver Nationalteatern storstadens ungdomsproblematik med stor träffsäkerhet. Det handlar ju om klass och utanförskap, om droger och fattigdom – men också om hopp och kärlek.
Var hittar man den svenska socialpolitiska musiken idag? Knappast i rocken, åtminstone inte i samma utsträckning – om alls. Den manteln har istället hip-hopen axlat och när man lyssnar efter så är steget mellan ”Barn av vår tid” och Ison & Filles ”Stationen” via Looptroops cover på ”Spisa” inte så stort. Det är samma teman, samma olustiga känsla av att finnas på samhällets ytterkant och inte känna annat än avsmak för ”den förste”. Det är viktig musik och jag är glad att över att Nationalteaterns Rockorkester fortfarande kan sprida den. Tyvärr är publiken lite väl homogen, närvarande finns inte några huvudpersoner ur texterna. Inte konstigt när biljetten kostar 300 spänn. Men det skiter publiken glatt i och tar i för fulla muggar. Och, får jag erkänna, så även jag.
Kalle Dahlgren
