Sleep Party People – ”Yes!”

Foto: Michaela Larsson.

ÖRESUNDSFESTIVAL
Sleep Party People (DK) / Moriska Paviljongen
26 maj 2012

Det är lördag kväll och Sleep Party People äntrar Moriska Paviljongens stora scen och tar på sig varsin, ganska ondsint, kaninmask. Alla fyra är klädda i svart huvtröja och svarta byxor – som anonyma, Donnie Darko-liknande teateraktörer. Och vi i publiken ska snart få ta del av en av Öresundsfestivalens bästa uppvisningar.

Ljudbilden är perfekt. Varje låt byggs upp, malande och intensivt, för att slutligen nå crescendo. Rösterna och låttexterna fungerar snarare som ett instrumentellt inslag än som ett narrativ. Sleep Party People hade kunnat sjunga vad som helst, det hade inte spelat någon roll. Det är svårt att inte dra paralleller till Sigur Rós fulländade musik som delvis sjungs på hittepåspråk, och ingen musik får mig så euforiskt upprymd som riktigt bra postrock. Sleep Party People säger själva att de spelar slowcore, dream pop och shoegaze, men etiketten är oväsentlig i detta fall. Sleep Party People skapar den typen av musik som får en att vilja sluta ögonen och uppslukas totalt. Men ingen kan blunda eftersom det står fyra studsande kaniner framför en. Det vill man inte missa.

Man hade kunnat beskriva Sleep Party People mer ingående, måla upp en saga av varje låt. Om ”Ten feet up”, ”Things will disappear like tears in the rain” och ”Gazing at the moon” som trollbinder en från första stund. Om hur bandet energiskt hoppar runt på scen och studsar med sina öron. Om de mer lågmälda låtarna, t.ex. I’m not human at all”, som låter alla andas ut mellan de intensiva varven. Men jag vill inte det.

För det här är lika bra som när man upptäcker att alla strumpor matchar efter tvättning.

Det här är lika bra som cmd + shift + 4.

Det här är lika bra som gif:ar med katter som är smarta eller är dupstep-dj:s.

Det här är lika bra som att äta ett tjocknat lager Oboypulver från botten av ett tömt mjölkglas.

Det här är lika bra som när man precis lyckas undvika en fågelbajsattack.

Det här är lika bra som när man varvade Super Mario 3 på nittiotalet.

Det här är lika bra som när man kommer på att man kan gömma tweets med specifik hashtag, t.ex. #esc2012, från sin twitterfeed.

Det här är lika bra som att bli kliad på ryggen av den man älskar.

Det här är lika bra som när cykeln står kvar trots att man glömt låsa den över natten.

Det här är lika bra som Wermland Forever är dåligt.

Det här är lika bra som bakispizza och valfri B-skräckrulle.

Det här är lika bra som alla de där andra gångerna man känner så här:

Det här är precis vad jag älskar med musik.

Michaela Larsson