Foto: Caroline Wall.
Hype Williams / Inkonst
17 maj 2012
Klubbscenen på Inkonst är rökfylld till bredden för vad som är möjligt att andas i. En varningskylt på bardisken berättar att konserten kommer ackompanjeras av tungt strob-ljus. Ett sjuttiotal personer har tagit sig till lokalen på Bergsgatan för att lyssna till och se Hype Williams.
Duon Inga Copeland och Dean Blunt har gjort sig ett namn de senaste två åren genom att göra musik som är närmast omöjlig att kategorisera, och skapat en mytbild kring sig själva som verkar openetrerbar. Eventuellt jobbar paret under pseudonym, det är svårt att sortera fakta från fiktion bland de märkliga intervjuer och reportage som jag hittar i min research. De har själva har sagt att bandet är en del i ett artonårigt konstprojekt som de har övertagit och som de senare kommer passa vidare. Namnet har de snott rakt av från den amerikanske musikvideofilmaren som gjort videor åt alla från Tupac och Missy Elliot till Coldplay.
När konserten börjar går två manliga bodybuilders upp på scenen till en dov synth pad som luktar 90-tal. De intar varsin sida av scenen och börjar flexa. Dean Blunt sätter sig längre bak vid en laptop och några små synthar och börjar långsamt fylla på ljudmattan med otydliga rap-samplingar samtidigt som den utlovade stroben börjar blinka som ett irriterat snoozealarm. Var är Inga Copeland, undrar jag? Röken är tung och musiken övergår i ett beat som skulle kunna vara ett smutsigt gangstarap-beat från 1994 fast med stora doser delay och reverb.
Publiken står fixerad med blicken mot scenen och kroppsbyggarna. Det är dock svårt att se något genom all rök och med stroben som aldrig avtar börjar omvärlden långsamt lösas upp. I en av ljusblixtarna upptäcker jag en ny person på scen, långt bak. Inga Copeland börjar sjunga fragmenterade fraser. ”I got my money on my mind and the other way around” hör jag, men det kan lika gärna vara hjärnspöken – i en annan låt kan jag svära på att hon sjunger på ryska.
Foto: Caroline Wall.
Foto: Caroline Wall.
Kroppsbyggarna lämnar scenen i ett övergångsparti och det blir svårt att se något av scenen alls när man inte har något att fokusera på långt fram på scenen. Ibland tror jag mig vara helt själv i lokalen. Jag ser inte människorna runtomkring mig, allt är färger, bas och blixtar. Slaget vid Lützen? Var är jag? Efteråt, över en cigarett, pratar en exalterad man ur publiken om upplevelsen som en illustration av, och ett soundtrack till, upploppen runt om i världen. Som till exempel den arabiska våren eller London. Hundskall och polissirener samplas in i låtarna och visst är det en våldsam musik jag hör. Det visar sig vara för ansträngande för några som lämnar konserten i förtid.
Jag får plötsligt känslan av att allt är ett skämt, på min bekostnad. Det hela är provocerande fult, dåligt, gammalt men samtidigt nytt, fräscht och sammanhängande. Är det meningen att jag ska förstå, missar jag en poäng eller är det upp till mig att avgöra vad jag får ut av det här? Jag har svårt att avgöra om kejsaren är naken, upplevelsen är så total. I vår post-postmoderna tid är musikalisk kvalitet knappast längre en faktor för en artists framgång och jag känner att jag saknar verktyg att bedöma Hype Williams ur ett rent musikaliskt perspektiv.
Hypnagogisk pop är en genre som ibland använts för att kategorisera Hype Williams, en musikstil där lyssnaren befinner sig mellan ett vaket och ett sovande tillstånd. Fast när en brittisk skivbutik på nätet gjorde den sorteringen fick de bandet efter sig och tvingades efterhand ta bort stämpeln. Andra jämför med tidiga industrigrupper som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire. Inget duger riktigt, kanske är det själva tanken. Hype Williams suddar ut gränserna mellan dansmusik, pop och konstmusik och tangerar till och med performance.
Efter konserten, när jag går ut på gatan och känner majnattens kalla verklighet, kan jag inte låta bli att undra: Vad är det jag egentligen har sett och hört? Det var i alla fall stört fett.
Kalle Dahlgren
