The Dictator / SF Bio
Premiär 16 maj 2012
När The Dictator är som bäst är den skrattframkallande och slagkraftig satir av det bästa slaget, när den är som sämst är den fördomsfull plump potthumor som inte förtjänar några skratt.
Om man följt Sacha Baron Cohen på den vita duken så känner man igen humorn i The Dictator, filmen jobbar med liknande troper som hans megasuccé Borat och den inte så succéartade Brüno (alla tre är regisserade av Larry Charles). Skillnaden från föregångarna är att denna film bygger mycket mer, så gott som uteslutande, på manusskapade situationer, något som både har sina för- och nackdelar.
Filmens bästa och mest genomslagskraftiga scen är ett brandtal där Cohens diktatorrollfigur Aladeen, från det fiktiva landet Waadeya, satirparodiskt jämför USAs variant av demokrati med diktaturstaters styre och förfarande. Knivskarp kritisk komik som detta exempel går att hitta vid flera tillfällen i filmen, tyvärr blandas den upp med alltför mycket lat humor som förlitar sig på trötta stereotyper eller patetisk bajshumor.
I Borat fungerade de vulgära och obscena scenerna eftersom publiken fick se verkliga personers verkliga reaktioner på något de var helt oförberedda på. Här blir bajsande från hög höjd och ett sexistiskt förhållande till kvinnors behåring ofta utan kritiskt existensberättigande.
The Dictator misslyckas stundvis att addera satir till sina scener vilket leder till att de endast är chockerande för sakens skull och förtjänar att kritiseras för sexism eller rasism. Turligt nog är dessa sekvenser undantagen till ett överlag lyckat, om än halvmesigt och populistiskt, skojeri med individers, medias och hela västsamhällets fördomar om både sig själva och människor från andra kulturer.
Cohen, som visat sig vara en bra birollskådespelare i filmer som Hugo Cabret, Talladega Nights och Sweeney Todd, är navet i filmen med mer än en roll. Man kan dra paralleller med En prins i New York med Eddie Murphy, en annan film där en kunglighet eller president reser till USA och upplever kulturkrockar (någon annan som kommer ihåg tiden när Murphy var rolig och inte helt gått över till att uteslutande använda sig av gimmickar som till exempel tjockdräkt?). Cohen, som också producerat och varit med och skrivit manus, vet vad han ska gör med materialet han gett sig själv och gör det bra.
Resten av skådespelarna får nöja sig med att försöka göra det bästa av det lilla de får att jobba med. Ben Kingsley är fast i en tråkig roll som inte ger honom mycket mer att göra än att se elak ut. Anna Faris är vegan och feminist, grupper som får lite väl många omotiverade gliringar i filmen, och får mest serva som mjäkigt samvete för diktatorns sakta förändrade syn på världen och sig själv. Bäst klarar sig John C. Reilly som i sin lilla roll som tortyrälskande säkerhetsvakt lockar till underfundiga skratt.
The Dictator är på sina ställen magkrampigt kul, när den är som bäst driver den med västvärldens halvljumma, till skillnad från kalla, krig med diverse länder som Iran och Nordkorea. Kritik slängs åt alla håll, när den träffar rätt svider den men ofta känns den bara uddlös.
Martin Memet Könick
