Foto: Tove Lindén.
Samtal med Ruben Östlund / Poeternas estrad i Lund (Ordkonst)
3 maj 2012
Lunds akademiska förenings litterära utskott, Ordkonst, har bjudit in regissören och filmskaparen Ruben Östlund till plattformen Poeternas Estrad. Det utlovas ett samtal med sociologiska förtecken.
Vi får träffa en inlevelsefull och pratglad regissör som generöst bjuder på sig själv under kvällens gång. Från första stund sätter Ruben en avslappnad och inbjudande ton för samtalet. Lars Diurlin, doktorand i filmvetenskap, fungerar som kvällens moderator.
Ni känner igen den. Den där obehagliga känslan som kryper fram titt som tätt när man ser en Östlundrulle. I både De ofrivilliga och Play finns det scener där jag nästan vill titta bort för att det är så jobbigt. Han är inte nådig i sin berättarstil, och det är det som är hela poängen. Sällan är man som publik så utsatt. Här finns ingen självklar karaktär att sympatisera med. I hans filmer kan känslorna och sympatierna snabbt skifta. En situation som varit komisk kan efter bara några sekunder bli tragisk. Reflektionerna lämnas till publiken, kameralinsen ger inget svar. Detta tvingar åskådaren till ett ställningstagande gällande vad vi ser och hur vi ska förhålla oss till det.
Väl medveten om att han talar inför ett gäng akademikerungdomar inleder regissören med att säga att han nog inte är så insatt i sociologi. Medvetet eller ej, det går inte att undvika de sociologiska parallellerna i Östlunds socialrealistiska filmer. Skildrandet av hur det avvikande och det normativa stärker varandra är påtagligt. Både i De ofrivilliga och i Play får vi följa personer som är fångar i sina sociala roller.
Play kretsar mycket kring tematiken om rollförväntningar och stigmatisering. De unga killarna som är rånare i filmen har tidigt indoktrinerat den stigmatiserade bilden av den hotfulla svarta mannen. Filmen har blivit både höjd till skyarna och sågad vid fotknölarna. Varenda kotte i kultursverige har velat säga sitt om filmen, vilket bara bevisar hur angelägen berättelsen är. Som Ruben kort förklarar det; ”Det råder en ekonomisk obalans i samhället, och en obalans mellan svarta och vita. Det vet folk, och de vet också att de själva är med om att skapa och upprätthålla obalansen. Därför blir de provocerade”.
Vi bygger en stor del av våra referensramar på sådant vi sett på film. Också när det gäller saker vi har verklig erfarenhet av, som relationer till exempel, så sitter vi inne med föreställningar och förväntningar som kommer från media och filmvärlden. Ruben vill göra film om sådant han inte sett skildras förut. Mycket av det vi ser i hans filmer har han själv varit med om, sett, hört eller upplevt. Det behövs inga tillskruvade fiktiva manus. Vardagens absurditet är den mest fascinerande säger han. Ta som exempel scenen med vaggan på tåget i Play. Ruben satt själv i 1 klass på ett X2000 tåg och hörde hur personalen var upprörd över en vagga som blockerade gången. Vagghistorian visar på hur regelfanatiska vi kan vara i Sverige, säger han.
Ruben älskar att undersöka folk i obekväma situationer. I hans nästa film är det den välbärgade svenska kärnfamiljen som får sig en stöt. Det blir en storartad film med filmhistoriens mest spektakulära lavinscen säger han förnöjt med glimten i ögat. Som alltid för regissören kommer idén till filmen från verkligheten. Den här gången inspireras han av skilsmässofrekvensen hos katastroföverlevare. Det har visat sig att par som varit med om till exempel en flygplanskapning ofta skiljer sig kort därefter. Man har fått se sidor hos sin partner man inte kan stå ut med helt enkelt. I den kommande filmen får vi se hur pappan i familjen överger sin familj i panik. När situationen lugnat sig och han kommer tillbaka ser familjen på honom med helt nya ögon. Den Östlundska obalansen är planterad.
Nästa Poeternas estrad äger rum den 15 maj kl. 19.30. Då blir det samtal med Aris Fioretos och Hanna Nordenhök.
Johanna Dikert
