Foto: Klara Helander
Estelle / Babel
5 maj 2012
På Babel visar Estelle upp en mångfacetterad bild av sig själv som allt från en kärlekskrank kvinna till festdrottning och slutligen en stjärna av världsklass.
Det är inte så mycket folk på Babel denna lördagskväll i maj när den brittiska sångerskan Estelle gästar Malmö. Publiken består främst av unga tjejer uppklädda till tänderna och redo för en helkväll med en superstjärna, jag måste erkänna att mina förväntningar på spelningen inte befinner sig i närheten av deras.
Nästan en timme efter utsatt tid går hon på. Ett äntrande av en scen som får mig att tänka på filmen om tjuren Ferdinand, först på scen kommer männen, dj’s och musiker, efter dem följer doakören bestående av två kvinnor och slutligen, flankerad av en enorm livvakt, trippar Estelle upp.
Plötsligt fylls det lilla golvet av fans som ser ut att komma från ingenstans. Plötsligt blir stämningen enormt hög när Estelle uppmanar alla att köra lite two-steps, vifta med händerna, röra på höfterna och sjunga med. Ytterligare några snäpp eskaleras den när Estelle drar upp en ung kille ur publiken på scen och sjunger att ”I just wanna’ love you baaaaby” medan hon flörtigt smeker honom över kinden och gnider sin kropp mot hans . Hon har dock en regel; se men inte röra. En möhippe-stämning uppstår när tjejerna i publiken visslar och brister ut i hejarop och skratt. Den blyga killen, som också har en regel om att hans keps stannar på, ska ha en eloge för sin insats.
Ljussättningen är som vanligt bra på Babel men i början av spelningen är det något vajsing med ljudet som drar ner upplevelsen något. När det väl är åtgärdat blir det hela riktigt bra.
Estelles spelningar i Sverige har kritiserats i media, det genomgående temat har varit besvikelse. Besvikelse över att världsstjärnan inte är någon världsstjärna och besvikelse över att hon inte lyckas dra en större publik. Jag är inte det minsta benägen att hålla med, min besvikelse riktar sig snarare mot mig själv, för att jag inte tog på mig mer dansvänliga skor, och mot alla de som inte dök upp till spelningen trots att Babel lockade med gästlistplatser.
När Estelle berättar om uppkomsten av låten ”Thank You”, som handlar om en kille hon träffat som fick henne att inse vad hon inte vill ha, hörs instämmande hear hear:s från flera håll, även undertecknad. Efter nyss nämnda låt, som gjorde dansgolvet lite lugnare, ber hon om ett glas Hennessy och frågar publiken om de tror att det går att få igång festen igen, det gör det. Till nästa låt, ”American Boy”, stämmar alla in i allsång och stämningen är åter på topp. Sällan har det varit sådan feststämning i ”kyrkan” och jag kan inte tänka mig en bättre förfest än den som Estelle, med god hjälp av de trogna fansen, skapar denna kväll.
Birgitta Dufvander Hellberg
