The Woman in Black – Harry Potter och spöket från 10-kronorsbacken med dvd

The Woman in Black / SF Bio
Premiär 27 april 2012

Harry Potter ser äldre och ledsnare ut, kanske för att The Woman in Black inte lever upp till förväntningarna som förutsättningarna skapar. Ibland infinner sig en eggande kuslig stämning men lika ofta liknar filmen mest en ”direkt till dvd”-spökhistoria som på något sätt hittat vägen till biograferna.

The Woman in Black är lockande på pappret. Den är producerad av den, passande nog för genren, återuppståndna klassiska skräckstudion Hammer. Den är baserad på samma ruskiga roman, av Susan Hill, som den atmosfäriska och stämningsfulla tv-filmen The Woman in Black från 1989. Filmen är regisserad av James Watkins som debuterade imponerande med Eden Lake och har varit med och skrivit manus till underskattade ozploitationrullen Gone och Big Brother-kritiserande skräckisen My Little Eye. Vi glömmer att han också varit med och ”skrivit” manus till den på alla sätt urusla Instängd 2.

Men något går fel, filmen siktar på att uppnå den stämning och spänning som finns i de bästa av Hammers filmer från 1950 till 1970-talet men liknar mer en generisk Hollywoodskräckis, av det dystrare slaget, från 2000-talet. Det finns scener i filmen som fungerar men endast för att de påminner om liknande filmers (främst sådana med japanska gengångare eller gotiska spökhus) liknande sekvenser. Det finns inget eget att hitta i The Woman in Black, härmningarna av andra filmer är hantverkarmässigt godkända men idémässigt lata.

Mr. Potter, eller Daniel Radcliffe som han heter på riktigt, är gissningsvis anledningen att denna film överhuvudtaget kan ses på bio. Han gör en helt okej insats även om den osar lite väl mycket av ”nu ska jag bevisa för den stora massan att jag inte bara kan spela pubertal trollkarl med hela världen på mina axlar”. Pojkmannen är med i så gott som varenda bildruta vilket gör det välkommet när han får någon att prata med, speciellt när det är den utmärkta Ciarán Hinds.

The Woman in Black skrämmer inte på det psykologiska planet utan nöjer sig med billiga skrämseleffekter som kombinerar höga ljud med snabba klipp. Dessa får en ibland att hoppa till, men bara för att de kommer plötsligt och inte för att man blir verkligt rädd. Rollfigurerna är inte tillräckligt involverande för att man på allvar ska bry sig om vad som händer med dem och handlingen känns uttjatad och tröttsamt konventionell.

Martin Memet Könick