The Lucky One / SF Bio
Premiär 27 april 2012
Tårkanalerna är laddade. Lögnerna om att man tyckte det var så töntigt att man inte grät är förberedda. Det är dags för en ny film baserad på en roman av Nicholas Sparks, samma författare som ligger bakom den regnindränkta och oemotståndliga Dagboken – Jag sökte dig och fann mitt hjärta (hoppas innerligt att den som kom på den hemska svenska undertiteln har fått sparken).
Men det kommer inga tårar och lögnerna blir sanna. För sanningen är den att Dagboken är den enda av Sparks-adaptionerna som lyckas att blanda överdramatiserad kärlek med gråtframkallande sentimentalitet utan att man spyr.
The Lucky One sällar sig istället till den skara av Sparksfluff, bestående av A Walk to Remember, Nätterna vid havet, Dear John och (urk) The Last Song, som inte fungerar på film annat om man är obotlig sentimentalitetsjunkie med förkärlek för dåligt skådespeleri och skrattretande patetiska rollfigurer.
Varför Dagboken fungerar där de andra fallerar är många, men framförallt hade den en bra regi, utförd av John Cassavetes son Nick, och fyra fantastiska skådespelarinsatser av Ryan Gosling, Gena Rowlands, James Garner och Rachel McAdams (okej, hon är inte så bra men sveps med av de andra).
The Lucky One har alltid intressanta Blythe Danner men sen tar det stopp. Resten av filmen känns strukturerad runt försöket att visa att High School Musical-hunken Zac Efron nu är en seriös skådespelare och inte bara tonårsidol. Det fungerar inte, han är bara seriöst skrattretande med sin framkrystade allvarsamhet.
Filmens handling är bara löjlig (precis som i Dagboken med skillnaden att man där, på grund av att filmen lyckas skapa en övertygande helhet, går med på att känna något för tramset). En soldat blir räddad av att han hittar ett foto på en tjej, när han återvänder hem söker han upp henne för att tacka. Men saker kommer i vägen och han berättar inte varför han är där innan de båda hinner bli kära och uppreta kvinnans ex. Ja, ni kan ju gissa hur det slutar, ni kommer ha rätt.
Från sekunden filmen har presenterat sina premisser kan man, med total säkerhet, gissa exakt alla händelseförvecklingar och när de kommer att inträffa. Man kan till och med säga exakt hur länge det kommer att dröja innan det första, av alldeles för många, montaget med melankolisk musik kommer att uppenbara sig på skärmen. Upplägget öppnar inte heller upp för någon trovärdig dramatik, de enda scenerna med ett uns av spänning känns framtvingade för att något måste hända, så att inte hela salongen somnar.
De enda tårar som trycks fram av The Lucky One är sådana som ibland kan falla när man gäspar för mycket. Det enda bra jag kan säga om filmen är att vissa miljövyer skulle se fina ut som vykort. Filmen är totalt strippad av allt vad känslor heter och det enda man bryr sig om är att filmen ska sluta så snabbt som möjligt.
Martin Memet Könick
