Foto: Press.

Dalaplan / Kulturbolaget
21 april 2012

Med melodier som live finner en helt annan tyngd och energi, som smittar likt ett luftburet virus, samt ett driv som tar varenda jävel ända hem blir jag inget annat än imponerad av ett av Malmös bästa band.

Många är de gånger då jag blivit tipsad om Dalaplan, ett tips som i ärlighetens namn konsekvent har gjort mig besviken. Det andra ser i denna konstellation, där trotsiga, distade gitarrer möter en Thomas Öbergsk stämma, där intensiva, förbannade slagverk driver hela det 60 och 70-talsosande kraftverket framåt, har för mig varit lite av en gåta.

Och det är inte genren i sig, utan melodierna, detta fundament inom i princip all slags musik, som har varit mitt problem med Dalaplan. Låtarna har inte lämnat mig med en känsla av att jag aldrig vill gå och lägga mig (som verkligt bra rock alltid gör) utan istället lämnat mig med en känsla av grå likgiltighet.

På senare tid verkar dock någonting ha hänt, någonting allvarligt.

Den nya EP:n Trillar i/Dynamit (2012) överraskar mig med melodier som för första gången låter verkligt självklara, samtidigt som det kompromisslösa, det skitiga, febriga drivet är bibehållet. Och då blir det också riktigt bra.

Så även Ikväll på ett surrande KB, där förbluffande mycket faller på plats. Plötsligt agerar kvintetten som om de inte har gjort mycket annat än att riva av upptempolåtar inför publik, varenda pjäs på den ölkladdiga spelplanen agerar med självsäkerhet och precision.

Sångaren Niklas Svensson bör ha en extra omsorgsfull ryggdunk för sitt agerande, han för sig precis på det sätt jag kräver av en sångare i ett band som luktar The Sonics och MC5. Han sjunger hänsynslöst, han sjunger som om han skiter i allt.

”Ta mig när jag faller”, med en refräng och ett crescendo som får mig att vilja skråla på malmöitiska och lira luftgitarr tills jag segnar ner och dör, är det bästa har jag hört på ett bra tag.

Hela konserten skulle egentligen kunna beskrivas som en rak linje, där energi och stämning ständigt håller sig på en hög, skramlande nivå.

Visst finns det undantag, visst fångar inte de äldre spåren in mig på samma påtagliga vis. Men herregud, Dalaplan har inte ens officiellt debuterat (jag räknar inte med EP-släppen). En debut som jag för övrigt verkligen, på riktigt, börjar se fram emot.

Inget mer, och inget mindre, än en jävligt bra spelning.

Jonathan Bengtsson


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...