21 Jump Street / SF Bio
Premiär 20 april 2012
21 Jump Street var en medelmåttigt underhållande tv-serie, en sådan som känns bättre i efterhand när man har de nostalgiska glasögonen på och slipper att faktiskt titta på den. Denna reboot träffar dock precis rätt, den eggar de nostalgiska receptorerna samtidigt som den är rolig i sig själv, oavsett om man följde Johnny Depps äventyr som undercoveragent på High schools under senare delen av 1980-talet.
Depp och flera av de andra mindre kända skådespelarna från originalserien har cameos i den nya filmen. Det är kul att se deras rollfigurers öden fortsätta men tyvärr är flera av scenerna de medverkar i, speciellt Depps, några av filmens tveksammaste sekvenser. Det är roligare i teorin än i praktiken. Referenserna, både de övertydliga och de subtila, till tv-serien som helhet är underfundiga och berikar filmen men de återvändande skådespelarnas medverkan är slarvigt inkorporerade i filmen och känns mest där för sakens skull.
Då är det betydligt mer komiskt och smart när Channing Tatums och Jonah Hills nybakade poliser får beskrivet, av Park and Recreations Nick Offerman, att de på grund av sina unga utseenden och allmänna inkompetens har blivit omplacerade. Han beskriver deras nya arbetsplats som en rotel som är ”en nyversion av ett förlegat 80-talspolisprogram som återupplivats för att polisen inte har några nya idéer”. Meta, meta, meta kanske ni skanderar. Och så rätt ni har, filmen är fylld av sådana här humoristiskt självförlöjligande guldklimpar.
Filmens ramhandling kan man slänga på skrottippen: knark på skola, infiltrera, fånga förbrytare, yada, yada och vi är snart framme vid den förväntade upplösningen. Istället är det de komiska situationerna, som ofta bygger på att Hills och Tatums rollfigurer har motsatt social status från den de hade när de faktiskt gick i skolan, och kemin mellan huvudrollsinnehavarna (vem visste att det gick att använda Tatum på ett sätt som inte får honom att framstå som en stelopererad trästock?) som gör filmen underhållande och värd att se.
Filmens skämt känns fräscha, både de som faktiskt är det och de som är återanvända från liknande scenarion. Den klassiska presentationen av ”klickar” på skolan görs, till exempel, fräsch av Tatums oförstående min när han ska försöka förklara vilka ett gäng hipsters är. Utformandet av referensskämten och situationskomiken skvallrar om manusförfattare (Jonah Hill och Michael Bacall) som verkligen kan sin populärkultur och har en utvecklad förståelse av vår tids zeitgeist.
21 Jump Street är ett utmärkt exempel på hur man kan lyckas med att reboota ett populärkultursfenomen. Visst har filmskaparna haft en fördel i att tv-serien inte har lika rabiata fans som Tolkien eller, he, Ninja Turtles (se kalabaliken som uppstod när sopan Michael Bay för några veckor sedan avslöjade att de pizzaätande ninjornas ursprungshistoria kanske kommer att skrivas om för den nya filmen) men det fråntar inte från faktumet att de med 21 Jump Street lyckats sammansmälta då och nu till en underhållande fiktion med många skratt.
Martin Memet Könick
