En fiende att dö för / SF Bio
Premiär 16 mars 2012
Året är 1939 i En fiende att dö för och Europa står inför annalkande krig. Men vi är inte riktigt där än. Vi får möta forskare från Sovjet, England, Tyskland och Sverige som tillsammans ger sig ut på en sedan länge planerad forskningsexpedition till Svalbard, arrangerad av tyskarna. En resa som ska försöka bevisa Alfred Wegeners Pangeateori, som menar att alla kontinenter en gång suttit samman (en teori som nuförtiden är obestridd). In i leken slängs också en fartygsbesättning med norsk kapten och polska sjömän. Under resans gång bryter andra världskriget ut och stämningen på fartyget blir genast väldigt tryckt.
Filmens naturvyer är fantastiska och man kan riktigt känna rollfigurernas känsla av upprymdhet och förundran när de ställs inför de svepande miljöerna av is, hav och obebodda landmassor. Första halvan av filmen kombinerar dessa vyer med intima och klaustrofobiska scener från innandömet av fartyget där ett spännande kammarspel utspelar sig. Atmosfären är initialt tillfredsställande tryckande, rollfigurernas försök att bilda vänskapsband trots vad som händer i deras länder är realistiska. Känslan av den kommande stormen fångas perfekt av regissören Peter Dalle när han sakta avslöjar de olika karaktärernas drivkrafter och gömda agendor.
Filmen dippar tyvärr rätt rejält i andra halvan när filmen övergår till mer actionfyllda sekvenser. Regin blir mer slapphänt och hela företaget känns mer livlöst. Atmosfären från första halvan är som bortblåst och man förstår varför rollfigurernas inre drivkrafter avslöjades långsamt, när blottläggningen väl skett blir de genast betydligt mer stereotypiska och endimensionella. Vad som innan verkade var komplexa personligheter reduceras till konventionella filmiska figurer som knappt liknar sina motsvarigheter från filmens första halva. Filmens centrala kärlekshistoria är forcerad och inte trovärdig, man kan inte hjälpa att skratta åt hur snabbt de två involverade bekänner att de älskar varandra.
En fiende att dö för är ett bra försök som inte orkar riktigt hela vägen. Att inledningens täta stämning kastas bort för att skapa en mer brett tilltalande film med stereotypisk romantik och undermåliga actionscener är synd. Filmens första halva tillsammans med stabila skådespelarinsatser, intressanta miljöer och hyfsad regi gör dock filmen värd en titt.
Martin Memet Könick
