Filmbar #5 / Inkonst
29 februari 2012
Foto: Michaela Larsson.
Filmbar bjuder på en kväll med skånska kortfilmer några gånger om året och är en fantastisk möjlighet att se fräscha filmer från regionen. Kanske är det de som kommer att se till att vi aldrig någonsin behöver se en ny Sean Banan, eller så är det någon av dem som, hemska tanke, regisserar uppföljaren. Kvällens arrangemang består av tre filmblock med livespelningar, med anknytning till någon av filmerna, i pauserna. Inkonsts klubbrum är nästan fullsatt när filmskaparna presenterar alstren i det första blocket.
Först ut är Fotografen (3 av 5 i betyg) som intressant betraktar människors reaktion till att bli betraktade av kameran, med hjälp av detta grepp lyckas filmen fånga något grundläggande mänskligt. Microfilm 4 (2/5) är den, ja ni gissade rätt, fjärde delen i ett pågående projekt som går ut på att göra film som högst varar i en minut. Filmen handlar om gravitation och dess dragningskraft på den mänskliga kroppen och är en uppsluppen minut av rörliga bilder som främst är intressant på grund av formatet.
Mord, min sköna (3/5) är en rolig animerad parodi på film noir och privatdetektivfilmer där en ros som försöker lösa mordet på en nyponros. Witness 501 (2/5) är gjord av två bröder som fortfarande går på gymnasiet, fina animeringar pekar mot en ljus framtid men filmen, baserad på ögonvittnesskildringar om livet i koncentrationsläger, har inte tillräcklig tyngd för att utmärka sig bland liknande filmer om denna svarta fläck i mänsklighetens historia.
Foto: Michaela Larsson.
Den berömde Jafar Hasan Aboud (2/5) är involverande genom sitt ämne, censur och svårigheten att leva fritt i en diktatur, men är annars en konventionell dokumentär som inte lyckas sticka ut formmässigt. Att Aboud spelar sin musik, anledningen till varför han tvingas leva i exil i Sverige, i första pausen ger berättelsen extra emotionell genomslagskraft just ikväll.
Det andra filmblocket inleds med den gulligt animerade barnfilmen Igelkottsresan (3/5) som har potential att lära barn om döden och hur man accepterar den utan att skylla på sig själv, en lektion som kan vara nog så viktig om man förlorar en far- eller morförälder. Microfilm 5 (2/5) är en humoristisk bagatell som använder ordet nej för komisk effekt.
Puppy Love (3.5/5) är en smart och rolig idé som behandlar den första kärleken. Sett från två föräldrapars ögon får vi en berättelse om den totalinvolvering som att bli kär för första gången kan innebära, och hur svårt det är att släppa taget om denna nyfunna lycka och göra alla de där andra sakerna som förväntas av en.
Larven och ugglan (3/5) är en enminutersgodbit som med skuggteaterteknik lyckas framkalla en känsla av förvandling som är visuellt anslående. Afro (4/5), av Ninja Thyberg (som Konstpretton intervjuade för ett tag sedan, läs här), är kvällens höjdpunkt. Med exakt precishet tecknar hon ett porträtt av den svenska medelklassens exotism och kolonialism genom att uppvisa kvällskursdeltagares glädje över att två ”riktiga” afrikaner gästar deras dansklass, en mångbottnad och humoristisk liten film. Det skulle förvåna mig om inte Thyberg snart får chansen att regissera en långfilm, det hoppas jag i alla fall.
Adios Mthrfckr (1/5) är kvällens bottennapp, en halvgenomtänkt idé som visualiseras ofräscht, som ett gymnasieprojekt från 90-talet. En osalig sång (3/5) visar upp en lika tragisk som informativ bild av Ebba Gröns ”fjärde” medlem: Stry Terrarie. Ibland närmar sig dokumentären ovälkommen lyteskomik och Spinal Tap-parodi men detta avvägs av att det faktiskt känns som att Stry får utrymme att kommunicera den bild av sig själv som han vill ska gälla. Att sen vissa tycker att hans liv är sorgligt är en annan sak, själv menar han att ”existensminimum ligger alldeles för högt”.
Efter ytterligare en minipaus fortsätter kvällen med arrangemangets sista film: Hans Appelqvists omtalade Sjunga slutet nu (3/5). Appelqvist är mer känd som musikskapare, med fantastiska album som Bremort och Naima på sitt CV, men har alltid varit intresserad av film, inte minst bevisat genom de många rörliga bilder som har ackompanjerat hans musiksläpp genom åren. Filmen är full av sprudlande idéer men den känns lite för mycket som en pitch för en långfilm, de olika handlingstrådarna hade mått bra av att utvecklats vidare. Någonting som i så fall får göras av någon annan om man ska tro på svaren från den efterföljande frågestunden med Appelqvist (tänk om och försök få finansiering för en fullängdare Hans!).
Allt som allt så är Filmbarprojektet inget mindre än en kulturgärning av bästa slaget. Det är ett nöje att, under sådana här vardagsfestliga omständigheter, kunna ta del av mestadels okända verk på stor duk. Det är också en ypperlig möjlighet för Skåneregissörer att nå ut med sina filmer och göra avtryck på filmsverige i stort. Kanske kommer nästa riktigt bra film från Sverige att komma från någon av dessa filmers regissörer. Filmbar #5 var en högst intressant kväll för alla som gillar film.
För mer info om kommande Filmbar(er) se här eller här.
Martin Memet Könick
