Avalon – Imponerande regisserad långfilmsdebut där Johannes Brost tar revansch efter Sean Banan

Avalon / Biograf Spegeln & Kino
Premiär 24 februari 2012

Nio dagar efter att den sämsta filmen som Johannes Brost har varit med i (Sean Banan) hade premiär är det dags för den kanske bästa filmen han haft en roll i, i tävlan med Marie-Louise Ekmans Barnförbjudet (1979), att gå upp på biograferna. Filmen lånar från båda av de mest populära svaren du får om du frågar vad Avalon är: en mytisk plats, lite lik Atlantis, eller ett album från 1982 av Roxy Music (som är döpt efter den mytiska platsen).

Filmen uppvisar den svenska överklassens, och i förlängningen hela Sveriges, förfall och förruttnelse genom rollfigurernas hanterande av en olycka där en svartanställd utlänning råkar riktigt illa ut. ”Now the party is over, I´m so tired…, öppningsraderna i Roxy Musics låt ”Avalon” som Brost dansar till i en av filmens nyckelscener, kan sägas gälla för både Brosts protagonist och Sveriges samhällsklimat av idag. Den svenska välfärden och drömmen om ett folkhem för alla har sålts eller övergivits i ett land där de starka utnyttjar de svaga för att undvika att behöva sänka sin standard i kampen med en världsomspännande (minus Kina och några till ”nya” marknader) recession.

Musiken är genomgående utmärkt och förhöjer varje känslostämning. Den avslutande scenens användande av en av en spetsfundig version av nationalsången är briljant och fångar många av filmens underliggande teman. Fotot, av Måns Månsson, är av världsklass med avstånds- och närbilder som accentuerar rollfigurernas sinnestillstånd och förmedlar filmens nästan apokalyptiska atmosfär på ett otvunget sätt.

Brosts rollfigur verkat ofta verkar dröna runt i ett drömskt tillstånd, något som vi i publiken också lullas in i av filmens krypande och spänningsuppbyggande tempo. Brost ska ha en eloge för sin skådespelarinstas, som är väldigt bra, men ska nog se till att tacka regissören Axel Petersén så många gånger han kan. Det är hans regi som låter skådespelarna skina. Överlag så är regin på nästan alla punkter felfri, vare sig det gäller mer experimentella eller mer expositionsutläggande sekvenser. Visst finns det småsaker att klaga på, som att sista aktens oskärpa drar ner lite på helhetsintrycket, men allt som allt är Avalon en väldigt mogen långfilmsdebut av en regissör som vi definitivt kommer att få se mer av.

Martin Memet Könick