Chronicle (SF Bio)
Premiär 15 februari 2012

Superhjältekrafter, ungdomar och ”found footage”-estetik. Låter det tråkigt? Låter det som ni sett det förut? Låter det som en oinspirerad blandning av Heroes och Cloverfield? Det kanske det gör men faktum är att förstagångsregissören Josh Trank lyckas blanda alla dessa uttjatade ingredienser till en rätt härlig punkgryta till film.

Framförallt har Trank och manusmedförfattaren Max Landis lyckats teckna rollfigurer som beter sig som man tänker sig ungdomar skulle göra om de plötsligt upptäcker att de kan flyga och har superstyrka. Filmen spelar som ett tonårsdrama där pubertet visualiseras genom de nyupptäckta krafterna, vad de olika protagonisterna väljer att göra med dessa beror på vilka de är och hur de växt upp. Tänkvärt, stilistiskt övertygande och, framförallt, väldigt underhållande.

Safe House (SF Bio)
Premiär 15 februari 2012

Denzel Washington spelar en avhoppad agent som överlämnar sig frivilligt till sin före detta arbetsgivare CIA. Han förs till en säker förvaringsplats som övervakas av en oerfaren agent (Ryan Reynolds), i väntan på att myndigheterna ska bestämma vad som ska göras med honom. Som ni säker redan gissat så är det där säkra huset inte särskilt säkert, snart är diverse ”ondingar” de båda huvudrollerna på spåret.

Efter en rad lättgissade händelseförvecklingar så når vi snart en lika väntad upplösning. Filmen lyckas stundvis skapa en spännande stämning i ögonblicket men är alldeles för tråkigt förutsägbar för att upprätthålla detta nervpirr i längden eller som helhet. Ofta känns Safe House främst som en master class i skådespeleri där Washington visar Reynolds var det blå skåpet ska stå. Plus för en effektiv regi, av svensken och Snabba Cash-regissören Daniel Espinosa, minus för det härmande manuset som aldrig riktigt tänder till.

Extremt högt och otroligt nära (SF Bio)
Premiär 17 februari 2012

Jag ska inte ens gå in på hur mycket sämre filmen Extremt högt och otroligt nära är än romanen, med samma namn, som den är baserad på (skriven av Jonathan Safran Foer). Som film är det här en klassiskt sentimental Hollywoodfilm som konstruerats främst för att fiska Oscarsstatyetter, våldta tårkanaler och ge Tom Hanks något att göra medan han vänjer sig vid att vara en föredetting, en välförtjänt status då han inte gjort något riktigt bra sedan, hmm, aldrig (charmiga filmer som, till exempel, En djävul till granne och Big väger inte upp för den enorma mängd av överskattade filmer han har förpestat oss med).

Grundhistorien är fin, en pojke letar efter sin identitet och någon form av hopp efter att hans pappa dött/försvunnit i 9/11-attackerna, men regissören Stephen Daldry kluddar till det alldeles för mycket. Han kramar ur alla chanser till att skapa en verklig kontakt mellan filmens rollfigurer och publiken genom att kräma på med varenda konvention du kan tänka dig. Man kan misstänka att lite väl många filmbolagskockar har varit med och rört i soppan då Daldrys regi, i filmer som The Reader och Timmarna, aldrig varit i närheten lika klumpfotad som nu. Filmens iscensättning strippar romanen (jag kan ändå inte låta bli att göra en liten jämförelse) från all sin känslomässiga genomslagskraft när den processar Foers ord på Hollywoodfabrikens löpande band.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...