Ganglians (support: Icona Pop) / Debaser
19 oktober 2011
Ganglians. Foto: Michaela Larsson
Icona Pop har en fin framtid framför sig med låtar som tilltalar både medvetna musiklyssnare och de som föredrar radioskvaller i bakgrunden.
Deras electropop hämtar mycket inspiration från Robyn. Ibland låter de som en elektroniskt uppdaterad version av ABBA, med starka refränger och liknade sättning på scen.
Den synkroniserade dansen känns tafatt, inte på ett gulligt ”vi bryr oss inte”-sätt utan på ett ”vi vill dansa bra men har inte övat tillräckligt”-sätt. Hela scenframträdandet är det sämsta med spelningen och musiken låter genast bättre om fixerar ögonen på andra saker.
Det finns ännu ingen scenvana att tala om och många av låtarna flyter förbi utan att upphetsa publiken. Men när bandet framför låtar som singeln Manners och avlutande Top Rated, med refränger som fastnar som sirap på pannkakor, så vet man att bandet kommer att behöva slipa på sina framträdanden eftersom publiken bara kommer att växa när skivan släpps.
Icona Pop.
Spelningen skiftar mellan att kännas som ett ruttet dansnummer från någon liten byhålas högstadieavslutning och en ”too cool for school”-festspelning i en av åttiotalets många High School-filmer. Spelningens höjdpunkt förutom, som Konstprettons fotograf uttryckte det, den hjärtknullande basen är Nights like this. Den allsångsvänliga refrängen, ”Nights like this, you will never be alone”, är medryckande och försäkrar att låten kommer att spelas på många dansgolv precis före lamporna tänds.
_________________
Ganglians äntrar scenen och ser precis så slackiga ut som man kan förvänta sig när man lyssnar på deras sjaviga musik. Man kan pricka av de flesta influenser och attribut som tillskrivs band i den Byrds och Beach Boys-dyrkande lo fi-skola, full med sextiotalsinfluenser, som leds av Best Coast. Inget känns särskilt eget, definitivt inte sångaren Ryan Grubbs ”jag ser ut som Jesus på en surfbräda”-look.
Bandet startar konserten med raden “This is a sad, sad song, for all you sad, sad people”, den första textraden i Drop the act. Ett rätt passande ”statement” för hela konserten som inte är dålig men rätt ”sad”, på ett långtråkigt sätt där alla låtar flyter in i varandra. Det är inte bra när man mer står och tänker mer på om sångaren använder hårvax eller bara har flottigt hår, än låten som spelas.
Bandet kan inte bestämma sig om de vill vara psychepoppiga eller arenarockiga à la Chris Martin och hamnar ofta någonstans mittemellan. Tillkommande slentrianlyssnare lämnar snabbt konsertgolvet och spelningen tänder aldrig riktigt till.
SVT är där och filmar och försöker desperat hitta kameravinklar som gör att det ser ut som att lokalen är fylld av fans, ska bli intressant att se om de lyckas. Hur mycket reverb bandet än lägger på så står låtarna stilla. Avslutande Make it up och California Cousins är två av spelningens bättre framförande men det räcker inte för att höja bandet över den mediokra atmosfär som hämmat kvällens framträdande.
Martin Memet Könick
