Maten är serverad, ät med ögonen

RECENSION: FILM

El Bulli – Cooking in Progress / Spegeln
Premiär 21 oktober 2011

El Bulli – Cooking in Progress följer närgånget den världskända kocken Ferran Adriàs skapandeprocess. Filmen observerar hur han och medarbetarna på restaurangen El Bulli förbereder sig för en ny säsong av gastronomiska experiment. Som en fluga på vägen får vi följa det mödosamma arbetet med de intrikata och unika rätterna som blivit kockens kännemärke.

Adriàs och El Bullis experiment med att skapa innovativa och helt nya rätter, ofta med hjälp av molekylär gastronomi, var från början ifrågasatt av en finmatsvärld besatt av det genuina och det klassiska. Detta ändrades dock snart och restaurangen fick otaliga utmärkelser, bland annat tre stjärnor (det högsta antalet man kan få) i Michelinguiden. Adrià stängde restaurangen sommaren 2011, något som inte nämns i filmen.

Filmen följer arbetet på restaurangen utan kommentarer eller intervjuer, det är som att kameran inte existerar. Om man sett andra ”dokumentärer” om El Bulli, som Anthony Bourdains Decoding Ferran Adrià eller No Reservations (säsong 7, avsnitt 12), så har man mest fått se hyllningar med myspysstämning. El Bulli visar oss en annan bild av Adriá, inte bara legenden utan också människan. Och även om Adrià säkert hade full kontroll över vad han kommunicerade i filmen så är närheten som regissören Gereon Wetzel fått tillgång till imponerande.

Filmen är säkert matporr för de som frekventerar Noma i Köpenhamn men för de flesta andra påminner nog maten som presenteras mer om Willy Wonka än middag. Nästan allt som serveras på El Bulli är något annat än vad det ser ut som, eller vad sägs om torkad fisk-sockervadd eller påskpåminnande gorgonzolaägg.

I filmens mest spännande scen får vi se Adrià själv inmundiga hela den färdiga menyn på 30+ rätter (hoppas de som besökte stället skippade lunchen) medan hans adepter nyfiket och oroligt väntar på hans utlåtande. Det är fascinerande att se de subtila mimikförändringarna i både mästarens och lärlingarnas ansikten när maträtterna träffar gommen.

Filmen lyckas inte med att engagera de som inte är intresserade av de ämnen den presenterar, det finns inte tillräckligt allmänmänskliga trådar eller teman för att åstadkomma detta. Men är man redan intresserad av mat eller konst, för Adriàs kreationer är lika mycket båda, så ger filmen en bra bild av livet bakom kulisserna på en av världens mest kända ”haute cuisine”-restauranger. El Bulli är en mumsig munsbit för ögonen oavsett om man skulle kunna tänka sig att svälja Adriàs mat eller inte.

Martin Memet Könick