The War on Drugs / Debaser
22 september 2011
Foto: Michaela Larsson
Debaser kändes verkligen som en stor födelsedagsfest när Freaks’n’Geeks firande tre år med jubileumsmuffins, påminnande om sådana som fina pojkvänner delar ut till finurliga flickvänner i amerikanska High School-serier, och konsert med ett av senaste tidens mest hyllade indieband.
The War on Drugs har jämförts med allt från My Bloody Valentine till Bob Dylan, och kan på skiva låta både singer-songwritiga och shoegazeigt postrockiga. Publikens förväntningar hade haussats upp ännu mer av faktumet att de sociala mediernas statutsuppdateringar och kvitterfeeds satts i lågor av folk som hyllat bandets Stockholmsspelning som en av årets bästa.
En av mina mest entusiastiska kompisar yttrade orden ”jag vill att ljudmattan ska vara så hårdslående att jag åker in i väggen” precis innan bandet intog scenen. Kanske hade han drömmar om My Bloody Valentines trumhinnesprängande konserter, vem har inte det, men kvällens låtar lutade definitivt mer åt mannen som aldrig vill sluta turneras håll än MBV eller The Jesus and Mary Chains soniska ljudväggar.
”Best Night”, från senaste plattan Slave Ambient, öppnade konserten lugnt och bandets Bob Dylan-influenser är ännu mer påtagbara live. Bandets kanske största fördel är att de, genom sina olika influenser, tilltalar så många av indiekidsens olika fraktioner. Den på ytan homogena popsnörearmadan bygger ju mycket av sin interna identitet på att differentiera sig sinsemellan, The War on Drugs är en förenande kraft som inte riktigt går att ogilla.
”Taking the Farm”,från 2008 års Wagonwheel Blues, är episkt poppig och har ett flyt som hade passat perfekt till ett montage om att saker rullar på i valfri independentfilm. Ljudet är perfekt och hela låten får en att känna sig som att man förflyttas till sagda fiktiva filmmontage.
”Comin’ Through”, från EP:n Future Weather, föregås av mellansnack om att micken luktar pizza till följd av förkylningskvävande vitlök. Låten är lite som en storslagen hyllning till alla som dyrkade Reality Bites och övergav grungen för den indielutande popen. Soundet är lika härligt uttråkat och självklart oansträngt som när Evan Dando härjade som en av kungarna av generation X.
Kvällens kanske bästa låt är ”Baby Missiles” som på allvar rättfärdigar varför bandet hyllas som pophopp och inte bara skickligt uppdaterat Dylan-coverband. Bandets röst och uttryck blir här något helt eget och publiken fylls av en känsla av upprymdhet.
The War on Drugs är inte så bra som ryktet säger och konserten lyfter inte riktigt trots många fina nummer. Ljudmattorna som min kompis drömde om hörs bara flyktigt. Vad konserten dock frambringar är en modernt nostalgisk känsla av att du lyssnar på bitar av din personliga musikhistoria sammanfogade till ett postmodernistiskt mischmasch av influenser som precis hamnar på rätt sida av eget och innovativt (istället för härmande och daterat).
The War on Drugs förenar alla som älskar musik av det alternativa slaget genom sina många influenser, på det sättet är de den perfekta bokningen för Freaks’n’Geeks firande av tre år av intressanta bokningar och dansanta dj’s.
