FÖLJETONG: FILM
Fantastisk Filmfestival 2011
Att Chris Sivertsen, mannen som regisserat Brawler (3.5/5), tidigare gjort I know who killed me med Lindsey Lohan står det inget om i festivalens program. Kanske inte så konstigt med tanke på att den filmen är en av 00-talets mest sågade, dock var problemet med den filmen inte regin utan det dåliga manuset och Lohans storhetsvansinne (som hon inte kunde backa upp med ens godkänt skådespeleri). Den aktuella filmen är skickligt iscensatt och utgör en del av senaste tidens fighterfilmer-våg (The Fighter, Real Steel, Warrior) när den berättar historien om två bröder som deltar i olagliga MMA (Mixed Marshal Arts)-turneringar. Slagsmålscenerna är underbart fotograferade med en härligt smutsig känsla som, tacksamt nog, inte är våldsförhärligande. Filmens karaktärer är välkomponerade och dramat utanför ringen är trovärdigt och lika rått spännande som fightscenerna. New Orleans, där filmen utspelas, är tongivande och man kan riktigt känna hur stadens stämning påverkar alla filmens karaktärer.
We are night (1/5) låter eggande hård och rå, lite som en Rammstein-låt, om man använder den tyska originaltiteln Wir sind nacht. Förutom det finns det inte mycket bra att säga om denna film om kvinnliga vampyrer och poliserna som jag dem. Filmen har endast ett intressant uppslag, att alla nutida vampyrer är kvinnliga till följd av att de manliga motsvarigheterna bara ställde till det för blodsugarna, men det introduceras alldeles för sent bara för att glömmas bort i en röra av klichéer som får en att gäspa.
Kortfilmen Home (2/5) får två tummar upp för sitt finurliga koncept, en kvinna är fångad i ett ”buggigt” Microsoft Windows, men lyckas bara i enskilda bilder realisera sin roliga idé.
The Devil’s Business (2.5/5) börjar starkt som ett semiexistentiellt samtal mellan två yrkesmördare, en erfaren och en helt grön, medan de väntar på sitt offer. Manuset andas, om man är väldigt snäll, av både Harold Pinter och Samuel Beckett i denna uppbyggnadsfas och Billy Clarke och Jack Gordon (som gör sitt andra framträdande, efter Panic Button, i årets festivalfilmer) ingjuter trovärdighet i sina karaktärer. Tyvärr degenererar filmen snart till en ointressant djävulsdyrkarberättelse som försöker, utan att lyckas, uppehålla inledningens kontemplativa stämning.
Martin Memet Könick
