FÖLJETONG: FILM
Fantastisk Filmfestival 2011
Dagen började positivt med schweiziska Der Sandmann (3/5) om en ofrivillig John Blund. Den arrogante Bennos liv som fördömande besserwisser med krossade drömmar om att bli dirigent vänds upp och ner när han börja läcka sand som kan få folk att somna. Filmen är full av cynisk humor och underbara karaktärer. Filmen får oss att gilla alla dess personligheter trots deras elakhet och/eller brister. Fabian Krüger, som här gör sin första huvudroll i en långfilm, imponerar i titelrollen (titta noga alla europeiska arthouseregissörer, han har både ett intressant utseende och ett egensinnigt uttryck). Filmens sentimentallutande avslutningsakt drar ner helheten lite men hade man betygsatt enskilda scener så hade vissa av dessa nått upp till riktigt höga betyg.
Att visningen av Bellflower (4/5) inte hade fler besökare förundrar mig, kanske var det på grund av att det kan vara svårt att kategorisera filmensom tar inspiration av independentregissörer som till exempel Gregg Araki, mumblecore-estetiken och Mad Max för att skapa en unikt egen film. Filmen pendlar extremt mellan olika känslolägen men kommer undan med det eftersom övergångarna känns naturliga för karaktärerna och deras fiktiva liv.
Filmen målar upp ett gäng amerikanska ungdomars vardag på ett sätt som understryker en hel generations förlust av något att hoppas på genom att göra den Hollywoodianska postapokalypsen till det enda som finns kvar att drömma om. Karaktärerna hoppas inte på en framtid med demokrati och fred utan inväntar bara den, för dom, oundvikliga katastrofen genom att bygga Mad Max-härmande bilar och eldkastare. Bellfower målar upp en värld där allt som är värt att uppleva redan har hänt i det förflutna eller bara finns i fiktionen. Med vackra bilder kritiserar den en civilisation där sex, våld, och alkohol är det enda som, tillfälligt, skjuter upp den personliga undergången och dämpar känslan av alienation från en värld som slutat bry sig.
Kvällen avslutades med en av festivalens bästa kortfilmer och en av festivalens sämsta långfilmer. All men are called Robert (4/5) är en visuellt tilltalande kritik av jakt med surrealistiska inslag som övertygar på alla plan. Filmen är ett bra exempel på hur man utnyttjar kortfilmsformatet till maximal effekt.
Inbred (1/5) är däremot en enda lång sadistisk övning som varken känns fräsch eller egen, filmens dikotomi mellan stadsbor och landsortsbefolkning är både överanvänd och här falskklingande (se Deliverance för ett bra exempel på hur man kan ta sig an denna tematik). De ”goda” karaktärerna är dåligt tecknade och känns mest som sent påkomna offerlamm för regissörens älskade massmördare till bybor. Det hjälper inte att vissa splatter- och gorescener är, tekniskt sett, skickligt utförda då det finns en obehaglig vällustkänsla i de väldigt utdragna dödsscenerna som känns perversare än något Eli Roth drömt ihop i sina tortyrporrfilmer. Likheterna med porrfilm är många; så gott som obefintligt manus som känns som en härmning av andra filmer, dåligt skådespeleri och utdragna våldsakter (istället för sex) som slutar med sprutande kroppsvätskor.
Martin Memet Könick
