RECENSION: FILM

Svart Venus / Spegeln/Kino
Premiär 26 augusti 2011

Svart Venus tar sitt avstamp i den sanna historien om sydafrikanska Saartjie ”Sarah” Baartman som visades upp i Europa på 1800-talet som Hottentott Venus innan hon, efter sin död, hamnade på Naturhistoriska museet i Paris. Ända tills 1974 visades hennes skelett, inlagda genitalier och inlagda hjärna upp där som exempel på ”bushmänniskans” olikhet. Efter att Nelson Mandela och ANC kommit till makten i Sydafrika la de in en formell ansökan tom att Sarahs kropp skulle återbördas till hemlandet, något som tillslut skedde 2002.

Filmen använder exemplet Saartjie för att avfyra en skoningslös kritik av västvärldens förtryck och exploatering av resten av världen. På ett stilsäkert sobert sätt visualiserar filmen den västerländska skulden. Här finns ingen sentimentalitet, bara en svidande naken uppvisning av människans mörkaste natur. Saartjie blev inte bara våldtagen av den vita mannen i livet, utan också i döden. Det gör ont att se filmen, men det är en berättelse som måste berättas. Speciellt i tider som dessa när högervindar far fram i ilfart över Europa med budskap om att människors värde är olika beroende på hudfärg eller härkomst.

Filmens knappa tre timmar visar upp episoder av tilltagande förnedring på vägen mot den fruktansvärda upplösning, genitalierna i burken och konstaterandet av den svarta människans undermålighet, som redan presenteras i filmens första scen. Ett smart grepp som fungerar som en alienationseffekt och låter publiken kontemplera vad narrativet säger om den västerländska historian och samtiden, istället för att sitta och hoppas att Saartjies berättelse ska sluta lyckligt.

Regissören Abdellatif Kechiche går från klarhet till klarhet och måste nu omnämnas som en av 00-talets intressantaste filmskapare. Efter två fantastiska filmer (L’Esquive och Couscous) i nutida miljö visar han nu att han också behärskar den historiska filmen. Allt från iscensättning till skådespelarval är av världsklass. Filmen chockerar utan att vara populistiskt sensationell, istället använder den potentiellt vulgära ämnen för att förstärka sin kirurgiskt kliniska dissektion av den ”fina” civilisationens syn på ”vilden”.

Debuterande Yahima Torres är fantastisk som Saartjie, med små medel förmedlar hon perfekt subtiliteten i det precist utformade manuset. Kechiche kombinerar Torres råa uttryck med insatser från mer erfarna skådespelare som Olivier Gourmet (en av bröderna Dardennes favoriter) när han sätter ihop den perfekta samlingen av skådespelare för att kommunicera filmens budskap.

Svart Venus ger oss en filmupplevelse som lever kvar i århundraden. Genom att nyktert diskutera och kritisera en av de senaste århundradens mest avskyvärda fenomen får den publiken att både tänka och känna. Till skillnad från känslomanipulerande filmer som får publiken att känna sig mentalt våldtagna (se till exempel Armageddon, för att nämna en bland många) så är budskapet och känslorna man tar med sig härifrån både verkliga och på allvar berörande. Svart Venus är en sådan där, tyvärr alltför sällsynt, film som visar mediet från sin bästa sida som både underhållning och opinionsbildande samhällskommentar.

Martin Memet Könick


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...