RECENSION: MUSIK
CocoRosie / Malmöfestivalen, Stora Sydsvenskan
19 augusti 2011
När systrarna Casady äntrar scenen på Malmöfestivalens första kväll är publikens förväntningar skyhöga.
I publikhavet skymtas alltifrån tvättäkta Möllan-hipsters till Svenssons som för en helg övergett fredagsmyset med tacos. Alla har vi begett oss ut i den kalla snålblåsten för att bjudas på en show med peruker, instrumentöverflöd och galenskap.
CocoRosie har sedan debuten 2004 hittat ett alldeles eget uttryck. Deras låtar handlar för det mesta om kärlek, döden och gemensamma barndomsminnen. Det låter ungefär som en korsning mellan Phantom of the Opera och Beastie boys. En udda hybrid som konstigt nog fungerar. Det finns en trygghet i deras framträdande, de vet vilka de är och vad de vill göra för slags musik. Och det är också precis vad de gör, utan några hämningar alls.
Sist jag såg Bianca och Sierra var på Way Out West för fyra år sedan. Då kändes deras uppträdande som en frisk vitamininjektion, något nytt och spännande som berörde mig. De lyckas inte nå upp till samma nivå under kvällens spelning, trots att de har fått ett nytillskott i form av jazzpianisten Raël Rakotondrabe. Att det inte når ända fram ikväll kan även bero på att CocoRosie gör sig bättre i en klubblokal än på en stor öppen utomhusscen. Intimiteten hade behövts för att skapa rätt stämning och ljudet är för lågt för att de sköna beatsen ska komma till sin rätt och vinna kampen mot vindarna.
Emellanåt glimmar det dock till, som när skejtaren bredvid mig säger ”Fan vad fet låt” när de river av underbara Werewolf. Och visst är det stundvis ”fett”. Men för det mesta känns det monotont fastän det byts instrument i nästan varje låt. Det är bra att vara trygg i sig själv, men en liten psykisk störning hade inte skadat kvällens spelning.
Caroline Wall
