RECENSION: MUSIK
Vivian Girls / Debaser
28 juli 2011
Foto: Michaela Larsson
Vivian Girls levererar precis vad man förväntar sig när de intar Malmö, en poppunkig smällkaramell i indietoner.
Precis som deras album är konserten på Debaser kort och koncis med mer energi än en armada av Duracellkaniner. Att bandet tidigare på dagen spelat på Emmabodafestivalen märktes inte när de försökte tända en fredagseld i en torsdagsdåsig publik.
Namnet har bandit tagit från Henry Darger, en av värdens mest hyllade outsiderartister. Efter konstnärens död hittades ett 15 000+ sidor manuskript kallat The story of the Vivian Girls, in what is known as the realm of the unreal, of the Glandeco-Angelinnian war storm, caused by the slave child rebellion tillsammans med över hundra vattenfärgsillustrationer. Att bandet tagit namnet från konstnären är förståeligt. Det är omöjligt att inte fascineras av denne man och hans, minst sagt, episka verk om man till exempel ser Jennifer Yus intressanta dokumentär In the realms of the unreal (2004).
Bandet består för kvällen av originalmedlemmarna Cassie Ramone (på gitarr/sång) och ”Kickball Katy” Goodman (på bas/sång) samt Fiona Campbell på trummor. Medan Katy verkar vara den som styr skeppet så är Cassie den som trollbinder publiken med sin obesvärade spelstil, stilsäkra sång och självsäkra mellansnack. Tillsammans kommunicerar de låtar på ett minutiöst kontrollerat sätt utan att tappa den obekymrade känsla av spontanitet som är signifikativ för deras musikgenre.
Bandet öppnar konserten med fyrverkeriet Never see me again från 2008 års självbetitlade debutalbum som följs upp med växelsång på utmärkta Death från Share the joy (2011). ”I heard you say” från samma platta liknar till en början nästan en folksång med den för genren så populära ”älvrösten” (kommande från Cassie), bara för att snabbt byta tempo till bandets rappa sound.
Ett sound som kan beskrivas som både mespop på steroider och punk på valium med influenser och delade estetiska preferenser med band som Talulah Gosh, Black Tambourine, The Aislers Set och Dum Dum Girls. Ibland, som under låten Other girls, förs tankarna flyktigt till de hipsterband som brukar anlitas av musikredaktörer för tv-serier, som det nya 90210 eller Gossip Girl, för att höja seriens cred.
Bandet drar ner tempo stundvis i låtar som ”Take it as it comes” som presenteras som en ”song for the ladies” och ”Before I start to cry”, från Everything goes wrong (2009), som är så nära en ballad som bandet kommer. Den senare sången anbringar ett sådant där medklapp från publiken som gör att hela lokalen känner sig som en lycklig ”hive mind”, som Star Treks Borgkaraktärer fast utan ondskan.
Vivian Girls punkigt rockiga antirock är sprängfylld med popsensibilitet och deras furiösa speltakt fungerar perfekt för att tända lågan som nästan lurar publiken att det är lördag dagen efter.
Martin Memet Könick
2 kommentarer
Årets bästa album | KONSTPRETTON sa:
Dec 7, 2011
[...] »Share the joy« (Vivian Girls) Alla som hört mig och Michaela spela skivor på Malmös dansgolv vet att vi alltid spelar Dance (If You Wanna). Det är bara en av flera perfekt poppunkiga pärlor på denna platta som fungerar för nästan varje tillfälle. Vi gör som titeln uppmanar till och delar med oss av glädjen en genomlyssning av detta album ger. Läs mer i vår liverecension av bandet här. [...]
Årets bästa spelningar | KONSTPRETTON sa:
Dec 23, 2011
[...] »Vivian Girls« / Debaser, Malmö (28 juli) Before I start to cry anbringar ett sådant där medklapp från publiken som gör att hela lokalen känner sig som en lycklig ”hive mind”, som Star Treks Borgkaraktärer fast utan ondskan. Läs Konstprettons recension här. [...]